Om nyhetens obehag
Idag var en dag av nyheter av det obehagliga slaget.
Det borde finnas ett begränsat utrymme för vad en dag kan innehålla.
Någon sansad borde sätta en gräns.
Jag känner i maggropen att det här året bör tyglas. Med kraft.
Det är dagar som idag som lyktan tänds för att febrilt söka i vrå och skrymsle efter godartade faktorer som kan skjuta en origostråle mot lyckokurvan.
Jag hittade tre.
Ändå bra utdelning.
Jag tror jag gömmer obehaget bakom hjärtat tills jag orkar ta itu med det.
Tids nog får jag äta upp det. Så är det alltid.
Det som göms i snö kommer fram i tö.
Såväl skatter som hundbajs.
Allt kretsar faktiskt inte kring mig. Och kanske är mina skatter någon annans krimskrams.
Och vem vet, kanske är hundbajset någons skatt.
Om att börja om
Trött och mör efter fyra intensiva dagar med små timmars sömn och stora skratt.
Väl hemma väntar posthögen och alla måsten.
Men hur var det nu igen. Fanns det några måsten?
Det gör det inte.
Däremot blir val snarlika måsten när en vacklar i dem.
Men nu är det dags att välja.
Augusti kändes långt som det längsta smultronstrået.
Men smultronen är slut och det är dags att göra plats för nästa årstid.
Rensa ut, putsa upp och börja om.
Bunkra frisk luft i lungan och skrubba skrymslena i lillhjärnan för höstens stora tankar.
Sortera intryck och klistra in i minnets fotobok. Kanske skriva en rad så en kommer ihåg bättre.
Nekadu problemu.
Om fyra små dagar är det slut på sommar för den här gången,
dags att starta upp det nya året.
Jag ska försöka göra det utan nostalgi den här gången.
Om ågren och förändringsovilja
Som vanligt sitter jag som på nålar inför beslutstagande.
Velar än hit, än dit. Väger för och nackdelar. Räknar, beräknar och kontrollräknar.
Alla som har haft ångest inför ett beslut vet hur ockuperat sinnet blir av det förbannade beslutet.
Och hur onödigt det egentligen är att gå och våndas.
Ta beslutet och stå för det.
Och hör sen.
Som någon sa:
Det är allvarligt, men inte så viktigt.
För vad gör det om hundra år när allting kommer kring.
Förändringar.
Jag trodde länge att jag var en sån där kul prick som svämmar över av glädje över förändringar.
Det är jag inte.
Alltså. Verkligen inte.
Förändringar är bland det jobbigaste jag vet.
Konservativa jävel, tänker jag ibland.
Men det handlar inte om det.
Eller ja, inte bara.
Det handlar helt enkelt om att vissa ögonblick är för dyrbara för att släppa taget om.
Vissa eror för storslagna för att passera.
Vissa eror för storslagna för att passera.
Somliga konstalationer, relationer, kombinationer för kompletta för att rymma någonting mer.
Men så kommer den dagen då flertalet är oundvikligt. Två blir en och en ytterligare är en för många.
Andras lycka är beundransvärd och jag önskar den inte ogjord.
Det hade däremot varit skönt att inte behöva känna mig utvärderad och bevakad,
att inte ständigt bli påmind om att vara nummer två.
För vem räknar platserna i hjärtat egentligen?
Självklart sitter det mesta i mitt huvud.
Åtminstone kan jag försöka låsas det och förändra det jag kan på hemmaplan.
Öppna upp fönstret och vädra ut spökena från igår.
Göra mig redo för att släppa taget om ögonblicken, erorna och somliga konstalationer, relationer och kombinationer.
Och ta beslutet och stå för det.
För det är verkligen allvarligt, men inte så viktigt.
Om ovisshet och sensommar värme
Dansar barfota mot ännu en oviss höst.
Alltså, mästaren av ovisshet. Check.
Men jag tror jag gör det med flit. Vägrar slita upp innan now-or-never känslan är ett faktum.
Och tågpriserna har tokrusat i höjden. För att alla ska med.
I år vill jag int riktigt med. Jag är kluven i tu som björkstubbarna blev i juni.
Den klippska hjärnhalvan och ena bröstet är på väg mot malmö redan nu.
Men hjärtat och halspulsådern klamrar sig fast i norr.
Och fötternarå.
Mina barfotafötter har int varit så här värdelösa på tiotusen år.
Har int haft så många tillfällen att träna upp dom på grus.
För grus är utomhus och ofta placerat på väg mot äventyr.
Jag har visserligen haft en del äventyr den här sommaren men missat gruset.
Smågruse. Det som gör att en känner att en lever. Lillgruse som sprättar hål på sommarlädret.
Blodet blir svart och kanske hade det blivit blodförgiftning av hela skiten om int sjön hade varit nära.
Det känns som om sommaren har börjat om på nytt. I förrgår.
Konstigt bara att hösten har börjat rycka i hjärterötterna och nätterna är kolsvarta.
Så svarta som bara norrländska sensommarnätter kan bli.
Det luktar fränt men sådär barndomsgott. Sådär snart börjar skolan gott.
Eller blåbär är bäst i världen gott.
Det bästa gottet.
Om happy birthday, fucker
Halvvägs ner i födelsedags deppen öppnar jag bästboken.
Där står det, klart och tydligt, på min dag:
Åren går fort.
Det gör också den tid vi har på oss att njuta av livet.
Vi måste ta för oss av det som kommer i vår väg och vara tacksamma över det.
Vi kan ju aldrig vara säkra på att det inte är det sista vi får vara med om.
Att få vakna till en ny dag är den främsta gåvan.
Snabböverslagsräkningen. Råinsikten.
Gråtmunnen gör U-sväng och formar storskrattet.
Fetskärpning, ditt skräp. Det står ju för fan en fintårta med ditt namn på i kylen.
Om att nå botten men välja ytan
Det går inte en enda dag utan nya, trista nyheter;
polisvåld, mord, våldtäkt, utförsäkringar ur försäkringskassan, ungdomar som lever på svältgränsen..
mediagardet ger inga löften om guld och gröna skogar under 2012.
när samhällshimlen drar ihop sig ovanför och samhällsklimatet känns allt mindre inbjudande och vänligt är det lätt att titta åt andra hållet och försöka glömma.
foka på väderleksrapporten istället, lägga energin på "nationens OS hopp" eller hunden som försvann och sedan återvände hem.
Jag förstår absolut känslan av avtrubbning. känslan att längta bort, längtan efter att förtränga, blunda och vissla.
Jag förstår uppsjön av inredningstidningar, kändismagasin och skräptv.
Jag förstår vädergnället, bostadsmarknadskonversationen och husdjursinstagramandet.
Men förståelse föder inte acceptans.
om minuter och hittepå
Har spenderat många timmar med tidsbegreppet.
Jag slits mellan irritation och förundran över människans otroliga förmåga att skapa fakta baserat på att en majoritet av den rationella befolkningen accepterar tesen.
Och hur vi sedan rättfärdigar detta fulspel med refereringar till våran vattentäta skendemokrati.
En minut är 60 sekunder, dygnet har 24 timmar, papperslappar och värdelösa metallknappar styr världen.
Men en kopp kaffe ser olika ut för många.
Och glass är likställt med fika för vissa trots att andra anser det som vansinne att ens tänka tanken.
Varför är vissa beslut viktigare än andra. Varför bestämmer fåtalet hur massan bör tänka och tycka.
Söndagscykling med solkatter runt nydala omstrukturerade mina prioriteringar.
Borta bra men hemma bäst.
Här är livets hatt alltid avdammad och tryggt placerad på hatthyllan.
Om att fuck of and die
Kollar på klockan för sjuhundratusende gången.
Fattar inte varför jag kollar på klockan.
Kanske vill jag ha bevis på att tiden fortsätter att gå,
att livet går vidare. Måste gå vidare.
Måste värdesättas, tas vara på, hanteras med silkeshandske och inte järnslägga.
Jag är så avtrubbad och mätt på sjukhus. Det här året har handlat för mycket om sjukhus.
Den kliniska sjukhusdoften börjar kännas van, hemtam. Då har det spårat.
Bra saker ska hända bra människor.
Tjugohundratolv skulle vara de bra människornas år.
Inte sjukhusets jubbefirande.
Men å andra sidan, vem är jag att göra andras olycka till min.
Vem är jag att mäta andra människors lidande, sätta ord på andra människors känslor.
Det är fruktansvärt själviskt.
Och ja, jag är självisk.
På helt fel sätt.
Ja jag hatar att ödet eller livet eller gud eller whatsitsface pissar på människor jag älskar.
Ja det känns som om hjärtat sakta men säkert slits ut kroppen när jag försöker ta in deras läge.
Ja det gör ont ända ut i skinnet att vara maktlös och acceptera.
Ja ibland är till och med mina skämt för korta i byxbenen.
Ja skratt kan lätt övergå i tårar.
Men nej, piss är inte enbart smuts och skit. Det är rent som fan också.
och nej, hjärtat slits inte ut. Det bara märks av lite mer, bultar lite hårdare.
och nej, maktlöshet är en ursäkt för att inte göra det bästa av situationen.
och nej, korta byxben är inte lika fel som långa byxben instoppade i strumpor.
och skrattgråt är en av de mest förlösande upplevelserna som finns.
jag ska försöka lära mig av den här upplevelsen, ta till mig och verkligen ärligt försöka applicera den på mig själv och inte på andra.
jag ska försöka vara mer tacksam för det jag har, förvalta och ta bättre hand om det.
och jag ska inleda nästa fas med en skål i svart kaffe för den starkaste tjejen i mitt liv just nu.
