Liberté, égalité, solidarité

Har just avslutat en av de jobbigaste uppgifterna jag har haft sedan jag inledde mitt trettonde år. Nu är den klar. Ärlig, smygsteril visserligen, men ärlig. Och med den tar jag ett viktigt myrsteg mot victory för lag sanna. Det känns underligt, men fyfan vad jag behövde få allt sagt. Andra underliga saker händer i mig just nu förresten. nya prioriteringar. Listans ordning har ruckats i grunden och bubblaren i toplistan är mig själv. det. är. skrämmande. Men faktum kvarstår. Jag vill inte ha dygnets viktigaste timmar på det här sättet. På det här sättet som har varit på det här sättet i långt mer än ett år nu. Jag vill inte fortsätta foka på att härda ut. Ingen vinner, vinsten försvinner. Jag har börjat tänka i utlity-termer á la NEK. Vad sjukt jävla avlägsen den lilla lyckliga tiden känns. Jag har stor lust att teleportera det lilla utrymme jag existerar i till en annan del. Inte av sverige, inte av världen men kanske av staden. För egentligen längtar jag nog inte bort. Egentligen längtar jag efter någonting annat.

det är för övrigt rätt bull att vakna upp på vad som kan kännas som livets viktigaste dag (nej, inte tisdagar överlag) och känna sig bugly. but fucking ugly. jag hade önskat mig motsatsen. men idag är jag fo reals bugly. satkorv. sällan har det känts så viktigt att få känna mig lite piffad och blomsterdoftande. jag ska känna mig piffad och blomsterdoftande. kampen mot klockan. börjar NU

Jag är saligt trött på ursäkter. sen när blev det okej att ursäkta allting? det får vara bra nu.

Efter en helg som har känts som en enda lång jobbig dag vaknar jag upp i känslan av att skita i allt. total avsaknad av saker som förmår beröra. en fullkomligt vidrig känsla, men på plusskontot så verkar denna måndag kantas av idel dåliga nyheter så dagsformen fungerar väl lite som en harry potter mantel att gömma sig under. tentan som skrevs gick åt helvete som befarat. tentan som skall skrivas känns som om den kommer att gå minst lika käpprätt. kroppen har ingen ork eller styrsel. jag känner mig efter med allt och ingenting känns roligt eller ens värt att engagera någon känsla i. stockholmsresan känns omöjlig. att stanna kvar i malmö känns omöjligt. att stoppa tiden är omöjligt. listan kan göras lång. kontentan är dock att jag känner mig grymt besviken på mig själv. botemedlet har jag ingen dosering på.

hatgråt. hargråt. jag hatar, jag gråter, jag harar. fegar. besvikelsen är så jävla ofattbart stor och jag vill bara förtränga, förglömma, oföreviga.

jag älskar den aldrig sinande tillgången på epiloger och tillägg. jag tänkte bidra. jag avgudar somliga människor omkring mig och jag hoppas verkligen att jag lyckas förmedla den uppskattningen någon gång någon tid. jävla ace

Känslan av att inte alls veta vad jag vill. vad jag känner. om jag över. huvud. taget. vill veta eller känna. det är orkanens öga just denna lenin-lördag, denna ledsen-lördag. och kanske går det att bortse från. om någon annan är så vänlig att ta beslutet. alla andras liv går vidare. (eller ja, vilka är alla?) så mitt kanske får följa grupptrycket.

Blåmärken vittnar om ovarlig behandling.

Om dagarna läser jag om konflikter och krigets verklighet.
Om nätterna tackar jag livets lotteri för att jag slipper höra gevären smattra.
Om mornarna vaknar jag till kidsen på gårdens fantasigranater som spränger sönder sandlådan, imaginära knivar som river sönder lemmar och punkterar hjärtan och ett barns imitation av kulsprutor som fäller allt som kommer i dess väg.
Jag tänker tillbaka till barnen i Illembula som poserade med pistoler formade av små små händer, med ögon som förmedlade kunskap av lekens verkliga allvar.
När barn leker krig är det någonting kallt som knyter sig om mitt hjärta.
Som en skenavrättning; väntan på ett nackskott som aldrig kommer.