Liberté, égalité, solidarité

Sanna Sundelin, snusfri i nio dagar. Sällan eller aldrig har ett liknande rekord satts frivilligt i min relation med snusen. Åtminstone inte med avsikten att bryta upp på riktigt.
Men det går bra, kompis. Det är som de säger, de som vet; de första dagarna är värst.
Hittills har jag kapat av de flesta situationerna med stort S, det vill säga sneaky-snus-stunderna.
Jag har klarat söndags snusen, två gånger om! Och då både bakis-söndagssnusen och efter-sen-jobbnattssnusen.
Jag har klarat sömnsnusen, både nykter som salongs. Seriesnusen, check. Efter-matensnusen, check. Morgonsnusen, innan-matensnusen, jobbsnusen; check, check, check. Till och med ölsnusen och kaffesnusen är överlistad.
Men spotta aldig ut flouret innan flourtanten har lämnat byggnaden, ännu är det inte över. Långt ifrån.
Nio dagar är visserligen nio dagar, men det är även endast nio dagar.
och det känns som om jag har tusen, för att inte säga miljoner, människor omkring mig som snusar.
jämt
hela tiden.
Vars jag än befinner mig finns de där, snusarna. Vare sig jag hittar i smyg utlagda jävlar i en välbekant nessesär eller de ligger i dosor, fullt synliga på golv, på bord, på tak så finns de där. Och med dem även smygsuget.

Nå! För att kompensera mitt nikotinfria tillstånd, vilket det måste handla om för annars har jag fan slut på lösningar, har jag dock trillat tillbaka i andra gamla och mycket dåliga vanor så som att skaffa en hel säsong av en (lögn, snarare alla jag kan komma på) serie och inte sluta förrän jag deckar i gryningen och därför går runt som i en töcken hela följande dag.
För att sedan göra om samma sak natten som följer.
Satan.
Så därför sitter jag här.

Och det slog mig plötsligt;
Folk som klankar ner på konceptet lagom har bara insett att det är jävligt svårt att uppnå.

Dagarna går och morgontidningarna dimper ner i lådan. Varje morgon (eller ptjao, ofta kring eftermiddagssnåret eller till och med om kvällskvisten tål att erkännas) när jag läser tidningen hittar jag någonting att förvånas över. Ibland är det människans idioti, andra gånger skapelsens fantastiska urverk till hjärna. Jag hissar och sänker, garvar och svär. Ungefär så brukar mina tidningsstunder se ut, en ständig pendling mellan ris och ros.

Just i dagarna har jag svurit ganska mycket, och flera gånger släpat hakan i marken av pur förvåning samtidigt som jag slagit näven hårt i bordsskivan i ren ilska; anledningen är, inte alldeles förvånande kanske, bonusar och höjda löner för högt uppsatta chefer och politiker.
Och jag håller med massan; Tvi och satskap, förvridna miner som hade mänskligheten svalt en snusburk var, nått så idiotiskt. Och vidrigt. Och hamsteraktigt sniket. Fan och hans moster, nu jävlar får det vara nog,
Protester och avgångar, kunderna byter bank och det börjar puttra i grytan. Än en gång visar folket att tillsammans kan man sätta krav, protestera där det behövs och nå förändring när man så vill. Hux flux, det var vist inte omöjligt att nå framgång via demostrerat missnöjde, hör och häpna. Demokrati var vist inte så dumt ändå. Heja människan!

Å andra sidan kan jag inte låta bli att dra paralleller till ett annat jävligt rubbad skeende, som inte alls ifrågasätts på samma sätt; nämligen dollarns fall och därigenom ett förväntat sänkt bensinpris.
Samma idioti där, fast omvänd. Och här hörs absolut inga livliga protester, tvärtom; hit med billigare bensin och hör sen!
För samtidigt som medborgarna; skattebetalarna; pensionsspararna har det som svårast och överheten ska håva in cash och lägga slantar på hög, vrider sig naturen i kemiska smärtor och de fossila bränslena sinar allt snabbare. Men vad spelar det för roll? Dollarn sjunker och då ska det tammefaan bli billigare att bruka bensin, här har vi minsann chans att tjäna in ett par öre per liter, och därigenom pina naturen ännu ettrigare.
Vars finns protestanterna nu?
Just det. just så.
Massan tänker egoistiskt, och inte på naturen. Massan skriker efter billigare bensin.
Jag säger då det,
Människans idioti
och demokratins ironi

Äggmacka och kaffekopp, den sedavnliga morgonstämningshöjaren.
Lustigt hur saker och ting kan förändras. För ett år sedan var jag en all-black kaffe slurpare. Som aldrig aldrig åt frukost, om den inte intogs kring två snåret på eftermiddagen. Första målet på dagen blir ju automatiskt frulle vilken tid på dygnet det än handlar om eller hur?
Nå frulle var det inte tal om, alltså, och mjölk i kaffet var för färskingar osv osv. Nikotinälskande laktosintorant som jag var blev det sällan mer än just nikotin och kaffe på mornarna.
Problemet med dessa sunda vanor var, förutom flimmerhårs död och grav näringsbrist fram till efter lunchtid nånting, en ständigt irriterad och ond kagge. Tusen koppar svart om dagen var inte riktigt en listetta hos min mage.
Det gjorde ont. Satan vad ont det gjorde.
Jag tog det till den bisarra nivå att jag lärde mig att leva med kostant magont. vansinne kan jag tycka nu.
Hur som, för ett år sedan fanns det ingenting godare en en slät kopp (gärna två) och en snus (återigen, gärna två)
Det ultimata tillbehöret, smaksensationen, till kaffet var alltså snus.
Sedan kom mjölken in i mitt liv. Som en frisk bris, en försmak av himmelen skulle man kunna kalla den; min första kaffe + mjölk upplevelse. Aldrig förut hade kaffe varit så nice.
Inte så att jag föredrar mjölk i kaffet före det becksvarta guldet, nej så lågt har jag inte sjunkit i blatte-kaffe träsket, men det är en fantastisk grej. magen gör inte ont, hur många koppar jag än dricker på en dag! Kanske en fet björntjänst egentligen, för mycket kaffe för kroppen är ingen höjdare, hur mycket kaffet än döljer sig i mocka-stassen, men stigen mot tre-koppar-per-dag-är-alldeles-lagon har jag ännu inte hittat.
Så, svart kaffe + snus = ond mage blev till kaffe + mjölk + snus = glad mage och jag trodde jag kommit till de oreligösas himmel, mecka eller vars fan man nu kommer.
Då kom Nusse in i mitt liv, och med henne kom äggmackan.
Äggmacka, denna kreation som jag underskattat under hela min livstid, Sällanhar ett ting, underskattats till den milda grad!
Och äggmacka klår fan snus till kaffe alla gånger.
Så plötsligt dricker jag kaffe med mjölk och har bytt ut snusen mot äggmacka som intas under en tid på dygnet som nästan kan kallas frukosttid. Och allt detta på bara ett år.

Det finns nog bara en dålig sak med detta. Då jag är en ganska, låt oss säga oeftertänksam, i folkmun skulle det kallas jävligt klantig, människa ibland och tenderar att ställa saker, gärna vätskefyllda saker, på dåliga ställen så är min bostad ny-inredd; det förut vita överkaftet, den förut vita byrån och nu senast den förr så vita mattan. Allt går nu i den färg i skalan som misstänkt liknar färgen kaffe tar när det blandas med mjölk.

Umeå, det ljusnar fort nu för tiden.
Sitter vid fönstret och undrar om yrsnön kommer att ge sig eller inte.
Tycker mig ana en antydning till ljusning i väst,
men å andra sidan kan det vara min hoppfulla hjärna som spelar mig ett spratt.

Tänker, som så många gånger förrut, att det är dags att bryta upp.
Inte just kasta mig ut i världskroppen, upp upp iväg. Idag handlar det mest om att byta bostadssituation.
Samtidigt som att jag vet att det inte skulle göra varken från eller till i just det här fallet.
Inte när det kommer till det jag försöker sätta fingret på för tillfället;
Idag funderar jag över familjerelationer och att inte komma under skinnet på någon.
någonsin.

Det är lustigt, (visserligen inte alls på ett komiskt sätt så det kanske inte är en passande beskrivning,
sorligt kanske naglar känslan bättre) men de människor jag sett mest av i mitt liv, är de jag vet minst om och kommunicerar sämst med. En av dem i åtminstone.
I och med att jag för tillfället bor hemma, på mycket gott men även mycket ont, har jag återigen slungats tillbaka till vardagskommunikationens svårskötta vagga. Eller snarare o-kommunikationen.
För även om vi delar samma bostadsyta, andas samma luft och delar samma kök så verkar vi inte kunna mötas.
Inte mer än över ett krystat meningsutbyte över väder och vind eller dagens göranden.
"God morgon" om klockan är innan 9. "Hej" alla övriga tider på dygnet.
"Vad ska du göra idag?"
"Happ"
"Tror du att det kommer att klarna upp"
"Ska du någonstans idag"
"Vad hade ni tänkt käka till middag"..
Det slår aldrig fel.
Om vi inte smyggrälar eller är oeniga om någonting; en dispyt skapar genast en mer kreativ ordväxling.
Gräl pryder tal, verkar vara slagordet för vårat lag.

Och det förbryllar mig, min pappa är en av fåtalet människor jag finner det extremt svårt att småprata med.
Kanske är han inte mycket för småprat, eller så anstränger jag mig inte tillräckligt mycket för att hitta ämnen att bygga ett samtal kring.
men det är ju just det, att anstränga sig för att hålla ett samtal levande, det känns inte riktigt schyst. Särskilt inte när det gäller kött och blodsband, där ska det inte behövas. Vardagszonen känns som fritt spelrum för människan utan masker och konstlade fasader, där ska man inte behöva anstränga sig för att  orden ska räcka till.
Inom familjen ska det inte behövas mycket arbete för att forma fungerande relationer, det ska väl komma av sig självt? Man väljer inte sin familj, och just därför ska det inte krävas ansträning för ett levande meningsutbyte och en relation i ständig utveckling.
Eller är det kanske just det det gör, just där jag bör lägga ner min energi. istället för i de miljoner andra småsnack som artar sig så fint på alla andra platser i vardagen. Kanske är det just den där icket existerande valfriheten som vänder det logiska till oligik? Man väljer inte sina syskon eller föräldrar, och kanske behöver man därför anstränga sig lite extra på vägen mot förståelse och bounding. Kanske behövs det där lilla extra om man vill ta sig från främling till vän.

Ibland vaknar jag upp från stentrianen och tänker så det knakar, undrar och sörjer en smula;
vill jag ha det så här? Vill jag att det ska fortsätta på samma sätt tills graven skiljer oss åt,
och jag fortfarande inte kommit ett steg närmare i att lära känna mannen bakom dataskärmen,
the lord of the house, pappan till min mors barn dvs mina syskon och mig?
Samma sak varje gång, svaret är och förblir nej.
men vars och framför allt hur börjar man?

Molnen ligger som ett oändligt frått täcke över himmlen, och snålblåsten regerar världen utanför mitt fönster.
På samma sätt som flertalet andra dagar.
Ett hopplöst landskap, där våren aldrig verkar vilja lägga sin milda hand på dess panna.
Fötter på ett iskallt golv, en alldeles för tidig timma.
Slut på kaffe, slut på snus.
En dusch, där strålen först skållar huden för att sedan välla över mig i isande vågsvall.
Somliga dagar skulle den här morgonen vara fördömd, och jag hade gett upp ungefär vid kaffet.
Men idag är det en av de där sällsynt vackra dagar, där mitt sinne och huvud är fyllt av miljoner ideer och planer;
Frodande förhoppningar och aldrig sinande hopp.
Idag kan jag göra allt, och jag kan lyckas med allt jag tar mig för.
Idag finns det ingen hejd på framgångsvågen, ingen malört i bägaren.

Idag har jag vaknat med resplaner i hela mig; de finns i varje andetag, varje hårstrå, varje cell.
Jag har ett mål, om än kortsiktigt, så har jag ett mål.
 Det var länge sedan jag hade ett sånt.
och det känns fantastiskt.
och
jag önskar att alla männisor fick känna som jag gör idag.
För det är en känsla som inte går att beskriva med vare sig tusen bilder eller tusen ord;
när själva huden andas ren livsglädje
och jag bara vet
att det kommer bli en så jävla jävla bra dag

This years love, eller förra. Vad gör ondast? Gammal kärlek? eller ny?
Finns det ny kärlek efter den gamla? Eller är det bara ett fragment, en immitation, av det som var?
Gör det ondare att bryta sig ur en ofungerande relation, att se den lummiga kärlekseken där man karvat in sina initialer inuti ett hjärta urhålkad?
Eller kommer den riktiga smärtan först efteråt; när den andra hälften funnit en nytt frö att så, att förvalta, vattna, rå om?
Vet man egentligen inte vad man hade förrän det är borta? Inser man det inte förrän efteråt?
Eller är smärtan efteråt bara en inbillning? En inbillning som i så fall lätt gör 83% av befolkningar till smygmytomaner.

Vad händer egentligen i kroppen, psyket, själen när man bryter upp. Bryter ur. Byter bort.
Glömmer man någonsin? kommer man någonsin över?
Kanske. Men jag tror att det etsar sig fast, ungefär som en obehaglig bild gör på hornhinnan, etsar sig den gamla  kärleken fast i hjärterötterna. Klistrar sig fast, håller fast för allt vad tyglarna håller. Och kommer över en med fyrfaldig styrka vid en särskild essens, eller vid en årsdag. Eller när den gamla kärleken, just precis, går vidare till nya vidder.

Och de som inte lyckas gå vidare? De som för alltid tycks känna av den, den slutgiltiga, fimpningen.
Folk och fä talar om nya flammor. Flammor från vad? Kärlekens evigt brinnande eld?
Bullshit.
Det fanns en tid där jag intalade mig och alla andra att jag inte trodde på kärlek.
Som sedan, på något oförklarigt sätt, byttes ut till att inte tro på kärlek för egen del men kanske för den övriga pöbeln.
Och vilket, tillslut, byttes ut till förälskelsens blåögda hopp.
Som jag ettrigt strävade emot, in i det sista. och vars tog det mig?
Just så; till de självständigas djupa och millånga dal. 
För är det inte så det kallas, när man närmar sig de 25 och fortfarande inte bytt sitt sitt singular mot plural? Självständig
På samma sätt som arbetslös numera oftast går under benämningen "mellan jobb" eller "ledig på obestämd tid"
Men jag är trött på floskler. Trött på ord och meningar som egentligen inte fyller någon annan funktion än att skjuta upp det ofrånkomliga; den egentliga innebörden.
Självständig är jag visserligen, många gånger. Men ensam också.
Det ena motsäger inte det andra, och det andra behöver inte utesluta det ena.
Jag längtar efter kärlek, då och då. I smyg kanske, men det faktumet gör det inte mindre betydelsefullt.
Särskilt somliga nätter, eller vid vissa tunnelbanestationer, eller under särskilda promenader.
När jag hör en synnerligen klyschig sång.
eller när jag bara är, som mest.
Och jag tror på ny kärlek. Inte som substitut eller avbild, utan som ny, med hela ordets betydelse, ny kärlek.
Ungefär som nya lakan, eller en ny bok. Som förhoppningsvis bara berikas av erfarenheter från den förra.
Så ja, där var det sagt. Jag tror på kärlek. Kanske inte som en ständigt flammande eld, men åtminstone falnad kol som kan ruskas till liv, av en frisk fläkt eller en pust av gammal andedräkt som får glöden att flamma till.
Det har hänt många förr och kommer att hända ännu fler igen.

Har jag har någon flamma?
Nej.
Den här eken blev bränd till roten.
Och några gröna fingrar blev jag aldrig född med
Men som tur är är jag ung och varken cynisk eller bitter än så länge,
och dessutom finns där böcker där man kan lära sig allt om trädgård och blommande träd

Söndag den 8onde mars, internationella kvinnodagen, jahapp.
En dag där vi ska fira kvinnor? Att vi som är kvinnor, blev kvinnor. Att de som inte är kvinnor slapp?
Blommor och paket, fyrfallet leve och trumpetsmatter?
Maa, bort det. Men vist, för all del, hurra för dagen!

Håller inte riktigt med tvekisarna som menar att den 8onde mars är kvinnans dag och resterande 364 alltså tillfaller männen. Att det är ojämställt med en kvinnodag. Ojämlighet även där, föga shockerande. Inte ens dagarna är fria från ojämställdheten som river och sliter i , sargar vårat samhälle.
Hur tänker ni då?

Vad hände med barnens dag, fettisdagen, skärtorsdagen, långfredagen, annandagen, bakisdagen, kanelbullens dag, bröstcancerdagen, fredsdagen, tacksägelsedagen, paltdagen..
Ska man hålla på att räkna på det så finns det nog inte så många dagar kvar på ett år för männen att roffa åt sig.
Och vem sa förresten att de önskar sig en "männens dag", kanske firar de hellre att de slipper?
Och på tal om fira, varför kan vi inte göra det alla dagar, hela året om? varför just begränsa det till den 8onde mars?
alla dagar är bra dagar, det förstår ni ju själva!!!

Men nä, just den 8onde mars, just den dagen, DÅ ska jag vara stolt och glad, sådär genommysigt kalasig, över att jag är kvinna. Även om jag råkar ha galen mensverk den här dagen. Eller ligger i verkar, eller spyr pga morgonillamående under graviditeten; lider av just de där bagatellerna som de flesta kvinnor faktiskt hatar med sitt könsarv. Nä, är det den 8onde mars så ska jag tamefan se bortom det och fira fira fira ändå. Det är ju våran dag. Vååran. Ingen annans, framförallt inte männens.

Äh, fira var det, ja! ingen plats för bitterhet.
Så idag har jag firat.
Firat att vi faktiskt har kommit en bra bit på väg när det gället jämlikhet i samhället och att kampen går vidare. Firat att prostution inte är olagligt i Nederländerna. Firat Aina, Elisabeth och Lisa som sköter renar minst lika bra som männen i den mansdominerade samiska renskötseln. Firat de starka kvinnor som porträtterats i dagens alla dagstidningar. Firat att mamma lärde mig att laga mat, och jag därför kunde knåpa ihop en helt osannolikt god lassagne. Firat att kvinnor kan föda barn och att jag därigenom fått lära känna nova. Firat att jag helt ärligt kan säga att jag saknar min syster. Firat att jag inte har mens just idag. Firat att där blev en snippa och inte en snopp när jag kom till. Firat att vem som helst faktiskt kan välja att byta, ifall den snippan eller den snoppen de tilldelats inte passade just den personen.
Och allt detta och mycket mer, kommer jag att fortstätta att fira imorgon.
Och dagen efter det
och dagen efter det
för jag är kvinna i 365 dagar till. och fler därtill

Krisen tog mig, men jag har tatt tillbaka. tatt, tattare, tattast.
Fredagen är slutjobbad och räkningarna betalda.

Hemmafru dag;
Vakna, läsa tidningen, koka den sedvanliga kannan kaffe.
Sätta en deg på jäsning, damsuga och vaska golven medan två olika sorters småkakor samt bröd gräddas i ugn
Skaka mattor, gå igenom posten.
Gnälla på studentkåren om alldeles för hög avgift
Jada jada

Nusse ringer. bilfärd tvärsöver umeå. Maxi med elgigant och stros i affärer, myrorna, obs, systemet nästa.
Västerslätt och GB glasslager med overaller, glass på vagn men framförallt cheese cake.
En låda glass hem, check.

Till Stenmarksvägen för pannkaka och öl. Aska på spisen och samtal om satan och hans kompanjon, Fyra blir fem och hej där korkades vinet.
Sällskap.

Fortfarande river ångesten i kroppen. Om än mindre påtaglig, den finns ändå där.
Kram, puss och hejdå.
Dags att sova? går inte. även om klockan blir två, tre, fyra. Det går inte.
River sliter, tankarna far och flyger sin kos, drar mig med sig.
kan kanske kallas gnäll, men jag håller inte med.
Fortsätta fram, trots fel och brister. Måste ändå nå mål tillslut?
Vill komma ur det hela, men för att lyckas måste reptilhjärnan i mig ge med sig och acceptera faktum;
mönster går att brytas.
Komma till ro.

Det är dags och det har spillts för mycket tid, tänk på barnen i afrika.
jo det gör jag allt som oftast, god dag och god kväll

Vi ses imorgon?
Jatack, med gladare sinne och kanske har jag kommit en bit på vägen
den väg jag har valt nu

sov den som kan
jag vakar
tjarrå

kom till ro!

Klockan närmar sig ett, en klassiker när det gäller tidpunkter för ångest i mitt liv. Det slår aldrig fel. 00.50 slår klockan (klämtar?) och där kommer den över mig.
Oftast känner jag på mig under hela dagen att natten kommer att bli ångestladdad, inte så att jag kan sätta fingret på exakt Hur ångestladdad eller Vad jag kan göra för att lindra det. Näe, mer en känsla någonstans, att nu står jag inför beslut som jag någonstans måste ta. Nu. Precis nu. Om natten.
  Utanför mediabruset, när ingenting hörs förrutom mina egna andetag, om ens dem. I mörkret, där jag vrider mig som om hela min kropp brinner av lågor jag inte kan ta på; en smärta som inte kan kännas av andra utom mig själv.

Någonstans är det för mycket för mig att hantera, för många saker som ligger över mitt huvud, utanför mitt bord, bortanför min makt. Varför jag ändå försöker vet jag inte, men jag har kommit så pass långt i skärskådningsprocessen att jag tror att det handlar om skuld. Skuld gentemot mig själv, mina närmaste och mot samhället. Det samhäller jag lever i, men framförallt gentemot dem som aldrig haft chansen att leva där. Inte just för att samhället jag finns i är det ultimata, tvärtom är det långt ifrån utopiskt. Men det är sammankopplat med en skuld. Som jag anser mig behöva göra bot för.

Bort det då, all världens fel har jag någonstans på vägen tappat från mina axlar. Eller snarare, lärt mig att inte känna av allt för mycket. Det hindrar mig dock inte från att ständigt vilja gottgöra, ständigt ge löften till mig själv. Som jag allt för sällan håller, har jag märkt. Eller nu felade jag igen, allt för sällan slutför heter det. Håller gör jag, så länge jag tycker och känner för det. Allt för snart inbillar jag mig dock att jag inte behöver löftet längre, att det kommer att gå på räls ändå. Att jag är en robot, snarare än en människa av kött och blod. Jag tror, och håller fast vid, gårdagens glansdagar när min diciplin hette duga och jag alltid, alltid slutförde allt.
Det är jobbigt
att inse att jag är så jävla långt ifrån den jag än gång var.
Särskilt då jag enbart ser nackdelarna, de sämre vanor jag lagt på mig.
Jävla fanskap.
Att man ska behöva bli förbannad på allt

Jag blir obeskrivligt trött på att det inte blir som jag vill. Min hjärna spelar mig spratt jag inte ens viste fanns.
jag blir trött på att börja om och börja om.
Trött på att inte veta säkert vad jag vill och hoppas på.
Trött på att tycka att jag ödlar min tid, slösar bort sånt kan användas till annat
Trött på att sålla, trött på att vara splittrad, trött på att leva upp till en förväntning som kanske inte ens finns där?


Att själv inte kunna se mig själv med förlåtande ögon, att själv inte kunna acceptera eller ens tycka om mig själv nog att inte alltid vara så förbannat självkritiskt.  Att jag inte blir nöjd med mig själv, att jag inte tycker att jag duger som jag är. Inte kunna tycka att nästan är okej nog. Det är nog vad som fattas mig.
Vilket jävla hål det ska till att grävas.
jag behöver nog en ny spade

peace

Kändes ganska rätt att volta i säng kring 4 snåret igår. Fråga inte varför det blev som det blev, ty jag har inga svar.
Så blev det hur som haver, och självsäkert styr jag upp alarm á niohundra.
Det kommer att ringa, och jag kommer att vakna.
Sicken tabbe.
11.25 vaknar jag med andan i halsen. Inser att Jackie ska avbusas och jag ska ha kaffe i maggen och kläder på kroppen, rosor på kinderna samt infinna mig på mariedal och allt detta på 95 minuter. Varken mer, men gärna mindre.
Galen spurt. Röda glajor fick sätta guldkanten på dagen, och påklädd var jag på nolltid. På tå för att sätta kaffet på kokning då jag av misstag ser snöyra, eller njäe snarare storm, i ögonvrån.
Allt stannar upp. Världen slutar nära nog att snurra av insikten;
Morsan har tatt överdragsbyxorna idag.

Jaha

Inget att göra åt saken. Ut och kriga ändå, opp å håpa!
Kaffet fick förbli obryggt, ett träffsäkert bevis på att sorg undergräver allt.

Efter ett snabbt övervägande kommer jag fram till att jag inte tänker svassa om bara för att överdragsbyxan, den gamle räven, för första gången svikit mig.
Inte heller tänker jag lufsa omkring i en militärgrön mössa á la..militär (?) enbart för att mina ordinarie myssor är på semester nere på stanmarks.
Skinnvantar blir det ty dock, men sedan inte mycket mer för Jackie skall ut å kut.
Det börjar bra.
Strålande even. Jag är helt uppe i mina egna tankar och går slentrianwalken med långa steg. Jaxan nosar i diverse piss-rester och käkar lite snö. Vi tar en språngmarch då och då, mest för att vi kan. Jag fortsätter fundera, hinner avverka hälften av problemen på dagsagendan innan jag inser att vi entrat bgh-skolans skolgård. I lagom tid för lunchrasten.

De kommer från håll och kanter, bakifrån, underifrån. Överallt forslar de fram. Kids. Som skall klappa och stryka, krama och pussa. Inte för att jag klandrar dem, gam-Jackan är en pärla. Men de är för många, och de har väckt den björn som sovit i Jackies inre de senaste typ 5 år sen. Han blir förtvivlad och klippsk som jag är inser jag att här kan det spillas blod, om jag inte sköter mina ack så misshandlade kort någorlunda snyggt.
Börjar böka mig bort från massorna, men dom är ju så jävla många. Och så jävla frågvisa. "Vad är det för art" "Får vi inte klappa mer" "VARS SKA NI?"
Morgonrösten sviker, och humöret går i marken. "Helvete vi har brådis" väser jag fram. Kidsen glor storögt på mig.
Yes, regel numer 1. Svär inte åt barn är slängd åt helvete och klockan är inte ens 13.
Loss kommer vi iallafall, men jag undrar om jag kommer rapporteras i vk imorn.

Nu sitter jag här, och har beslutat att jag, för att sona mina brott, ska ta en trask runt berget. I snöyran.
Utan överdragisar.
Kanske, ytterst tveksamt men kanske, lär jag mig att inte svära så jävulskt åt barn.

Peace

Torka i kroppen, vatten pronto.
Inga bubblor, endast kranen att vända sig till.
fyfan?

Skulle kunna ha varit ett fyfan på det, att man ska behöva bli förbannad på allt etc etc.
Men det blev inte det förväntade bakisvrålet,
 inte heller den förväntade jakten på bubblor.
nä, hör och häpna:
jag är så jävla nöjd att jag bor i ett land där vatten är i princip free och gott even.
För en kanna är det minsta jag kommer behöva idag