Liberté, égalité, solidarité

Åk inte, sa barnet.

Någonting inom mig gick i kras.

Vad håller jag på med, tänkte jag.

Vad i hela helvetet håller jag på med.

Du växer ur barndomen, viskade en svag röst någonstans vid örat.

Men missade vist den sången om att tjejer måste höja sina röster för att höras.
Man kan inte gråta varje gång, sa den vuxna.

Varför inte, undrar jag.

Tårar är till för att fällas.

Göra ögonen så där vackert vemodiga.

Spegla såväl glädje som sorg, och allt där emellan.

I ögonen syns våra verkliga tankar.

Direktsamtal från själen.

Men vi har lärt oss att vända bort blicken.
Flacka medan vi talar, fixera på en punkt strax under det där vacka, ärliga.

Av rädsla, av skam eller på ren slentrian.

Om du bara inte ville åka hem, sa barnet igen.

Med ögon som int ens behöver ringa till själen.

Den är där, helt synlig.

Lyckades komma ihåg det som en vis person en gång sa om att ta beslut och stå för dem.

När vi ses igen är det kanske tö, sa jag, utan att flacka med blicken.

Då kan vi bygga ett hus av snö där det aldrig behövs några hejdån.
Och där farväl inte existerar, för att ingen behövde komma på ordet.

 

Jag lärde mig i tidig ålder hur det känns när en tror att hjärtat går sönder inifrån.

Det tog mig tio år att inse att hjärtat bara är en muskel.

Det går inte sönder så lätt.

Och det finns så många sätt att ge sitt hjärta på.

Var rädd om hjärtat, var det någon som sa.
Jag tror tvärtom att det är med hjärtat en ska vågspela.
Ge till de som har mindre.

Läka andras hjärtesorg med sina egna, noggrant skurna hjärteslamsor, tills deras egna har återhämtat sig.
Som med konstgjord andning.
Nej, var int rädd för att dela med dig av dina hjärtedelar.
Hjärtat växer tillbaka.

Annat är det med själen.
Där inne finns våra mest komplexa, noggrant uttänkta tankar.
En hel livstid av tankar.
Vilken skattkista att plundra.
Att leka med själen är som att leka med elden.
För eller senare bränner en sig.
Och när en väl har öppnat säkerhetslåset är det så lätt att bli rånad.
Alla rånar inte.
Men en vet aldrig.
Håll hjärtat varmt.
Men spara själen till de få förunnade.

I vanlig ordning springer årets sista dagar i förväg.

Löper spurtsträcka utan att ha varken hyfs eller välvilja nog att säga till i innan.

Jag vet aldrig vad ett nytt år ska ha för betydelse egentligen.

Det här med att vända blad, det borde vi väl ha lärt oss att göra på egen hand by now.

Jag föredrar förresten att vända blad när behovet är som störst.

Inte vänta på en speciell dag eller ett särskilt klockslag.

Vem vill förresten starta på nytt i januari?

Slaskmånaden av slaskmånader.

Mitt år har varit en saga för vuxna.

I barnboksform hade den fastnat i censuren.

Censuren som besudlar vårat samhälle och hymlar med våra misstag.

För vems bästa?
Under 2012 har jag slutat censurera. Eller åtminstone tagit några trippande stepsteg mot att sluta censurera.
Jag tror att det är bland det bästa och mest läskiga jag någonsin gjort.

Andra saker som har hänt under året är att jag har tagit kontroll över min egen eka.

Årorna tillhör nu mera mig och ingen annan.

Jag har börjat komma till rätta med skillnaden mellan att känna och att känslotänka.

Mod har samlats för att återutforska relationer som trasslat pga gårdagens misstag och avsluta sådana som trasslar pga upprepade misstag i nutid.

Jag har avsagt mig rollen som somligas dörrmatta och ansökt om rollen som andras frihetskämpe.

Insett att det är bättre att tacka nej än att göra saker halvhjärtat, och att visa upp sina svaga länkar istället för att skämmas för dem.
Jag har fått känna hur det känns när interna spärrar lossnar och jag vet nu hur kärlek smakar.
Sist men inte minst har jag kommit i kontakt med mitt alldeles egna kärleksspråk.

Och trots en rutten inledning av året valde jag att inte ge upp.

Jag avrundar med flaggan i topp, med så många vinster i bagaget att det blir svårt att lägga 2012 till handlingarna.

Min förhoppning är att åtminstone en liten smul av allt det jag upplevt har märkts i min relation till andra människor, och att en del av den lycka jag känt har smittat av sig på andra.

2013 hoppas jag blir året då vi alla kommer varandra lite närmre.

Det är trots allt då vi är som starkast.

 

 

Kollar mig i backspegeln och kan enkelt konstatera att livet är ett förbannat lur.

Lur är ett förstummande koncept.
Det inkluderar så väl hemskheter som glädjefester.

Framför allt är det ett bra sätt att beskriva maktlösheten en står inför i detta som kallas livet.

Vi kan alla ta makt över våra egna liv, men att påverka andras- det är en klurig affär.

Situationer ställs vi inför, omständigheter får vi helt enkelt gilla.
Att gilla läget. Det är att medge att livet är ett lur.

Jag såg fram emot fredagens undergång på fler än ett sätt.

När ingenting gick i kras och livet fortsatte sin berg och dalbana som vanligt kände jag en sällsam blanding av bitterljuv lycka och besvikelse.

Det hade varit rätt åt oss om vi alla hade raderats från universums mysterium.

Men att vi inte gjorde det säger mer än någonting annat.

Min idé om att världen i slutändan kommer att få ett lyckligt slut är int så dum trots allt.

För vad är väl ett lyckligt slut?

Jag tror att vi alla definierar lycka på olika sätt, även om det säkerligen inte är långt mellan gårdarna.

Lycka är en sällsam fågel.

Dom som vet, brukar säga att lyckan kommer och lyckan går.

Jag vet att dom har fel.

Lyckan är ständigt närvarande, vi har bara inte riktigt lärt oss att läsa mellan raderna i lyckoboken.

När vi bedömer våran egen lycka utifrån andras så är det självklart att den tycks fladdra och fara, hora runt för att sedan komma tillbaka med svansen mellan benen.

Lycka är ingen himlakropp. Lycka är inget storartat fenomen.
Lycka är varken klurig eller svåruppnåelig.

Lyckan är en konstant bland konstanter, en gigant bland giganter. En småsak och en basvara.

Lycka kan vara en nybrygd kaffekopp på exakt rätt tillfälle.

Ett sms som råkar uttrycka precis det en behövde höra.

Lypsyl mot torra läppar.
Ett léende från en okänd vän.

Ett stryk över en rygg som är svältfödd på beröring.

En textrad som beskriver ens egna tankar i någon annans ord.

En snöflinga i oktober.

En solstråle i februari.

Eller en dröm om en älskad morfar som fick en att komma ihåg hur hans skratt lät när han levde.

Lycka är att finnas. Lycka är att vilja.

Och om en vill titta, så kan en hitta.

 

 

 

 

Att se sig själv genom ens egna ögon och ba storglo.

Då vet en att en har passerat en gräns.
Once you pop, you can't stop var det nån som sa.

En engelsk översättning av den där känslan av att ha tappat något för resten av ens liv.

Engelskan är bra för att nagla känslor.

Jag vill ha tillbaka det som föll ur min skattpåse.

Men det går då rakt inte för sig. Köttet visade sig vara för svagt.

 

Det är svårt att vara betraktare. Stå vid sidan utan att att göra någonting.

Många av oss spenderar halva våra liv med att betrakta. Utan att vara medvetna om det.
Att inte säga det en menar, att vrida och vända på sanningen eller välja att svälja en åsikt istället för att yttra den är en gammal klassisk räv.

Kommunikation är en ständig kamp mellan att betrakta och att agera.

Ibland blir det fel, som med så mycket annat.

När det går rätt, när samspelet fungerar som en välsmord klocka och när vi utvecklas i våra gemensamma kommunikationsmönster är det som att hela själen vrider sig i multipla orgasmer.

Kommunikation är kul. Kommunikation är nödvändigt.

Det är förbannat klurigt, men jag slutar aldrig förvånas och imponeras över dess förmåga att hjälpa - och stjälpa.

 

 

 

 

 

Snön kom och med den sattes punkten för en era.

Flingorna raderade samtliga frågetecken och bjöd på svar.

Det snöade den första vintern i det nya livet.

Och det snöar den sista vintern i just det livet.

Jag tycker om när saker får gå runt varvet och liksom avsluta på ett liknande sätt som det inleddes.

Det blir så mycket tydligare vad som har hänt, satts i rörelse och förändrats där emellan.

 

Just den här punkten har varit en utdragen process.

En lång, nösse sjövild dragkamp mellan sentimental panik och framtidstro.

Lite grann som kampen mot tiden.

Balansen.

Den här gången blir min allra första gång där jag avslutar utan panik och sorg rivandes bland lungor och hjärtrötter.

Den första gången jag inte flyr utan såväl jacka som paraply; där relationer byggts upp på nytt istället för att raseras och brännas som gräs.

Som vanligt när jag tar ett avgörande beslut är jag rädd för att ha tagit fel.

Men den här gången är jag lugn i hjärtat.

Då gör det inte så mycket att rädslan ballar runt parallellt.

 

 

 

 

Det enda sättet att hålla koll på förståndet och framtidshoppet är att tillåta människor motbevisa en.

Snacket om att se sig själv genom andras ögon är nog bra,

men jag tänker att vi kan behöva foka mer på vad våra egna ögon ser; snåla in på sättet vi dömmer ut andra efter våra enga, personliga måttstockar.

De flesta av oss är kungar i våra egna riken som en kan kalla livet. 

En kung är auktoritär och det kostar int småpotatis att sätta sig emot auktoriteter.

Piskrapp, knytnävsslag i mittmagen, sparkar i ansiktet.

Spottloskor på den som redan ligger, publlikt hån, komockor i ansiktet och eventuell hängning.

Våga ifrågasätta din egen skenauktoritet. Ingen av oss är starkare än vår svagaste punkt.

Hur kan vi då kräva att alla andra ska vara det?