Om att det värsta händer

Duvet när det värsta händer, 
när den du trodde på äntligen anländer
när ditt hjärta stannar av och vänder
för plötsligt har ni blivit dom som behöver ta varje jävla dag i sänder
för att palla med.

Duvet när du har tänkt över varje möjlig utgång
Gått igenom hela spektrat från galenskap till vetskap - gång på gång
i dess totala omfång
för att du vägrar att Ni ska bli som dom
Som litar på det som en gång var
Hoppas på att allt kommer att vara kvar
Precis som ni lämnade det, då när ni fortfarande var
Då på den tiden när eran kärlek var självklar

Duvet när du möts av tystnad istället för liv
När du alltid känner att du ligger en miljon kliv
Före
Och du febrilt letar efter tidsfördriv, undviker kiv
För att det blir lättare så
Det får tiden att gå
För att det inte blir bättre än så

Duvet hur det är att behöva fatta beslut
om hur allt ska få en slut, utan tjut
ilska och sargade förhoppningar.

Lämna, men lämna snyggt
Lämna, men fatta att du ber någon att lämna allt som är tryggt
Allt bekvämt, men även allt kinky och styggt
Som ni har jobbat fram tillsammans

Att be någon att lämna och gå
Att det som var då
Inte är så
Som det kommer att vara från och med nu
Att det var han men även du
Som knäckte er
Att inte ta tillbaka fastän den andre ber
Det är medmänsklighetens första kilometer
Han kommer aldrig att glömma vad du heter
Trots att du har hällt eter
i hans hjärta, och dödat varje millimeter av hopp
orsakat honom sådan smärta, att duvet att det aldrig går över
men ni är över
ni är så inihelvetejävla oändligt över

 

Om tydlighetens betydelse

Idag besökte jag ett av skånes främsta xenofobiska nästen.
Jag körde dit min 16 åriga kille för att han skulle göra det han älskar mest av allt, förutom sin bror.
Spela fotboll.
Fotboll som är den äldsta av de raka sporter.
Fotboll som är integrerande, förmerande och inspirerande.
När det görs bra.
På läktaren satt det en stor skock lokala supportrar. Vi andra var tre.
Två män, och så jag.
Ett par av de lokala supportrarna kallade min killes lag för blatte IF. Blattebollar. Svartmust. Lakritsfiskar.
Ingen höjde ett bryn. Ingen ens rynkade en panna. Höjde en röst.
Hela min existens frös till is.
Jag förstår rädsla. Jag kan ha empati för vi och dom mentalitet. Jag kan se att delar av ett samhälle utan referenspunkter till avvikelser sätter sig i försvarsställning.
Det betyder inte att jag accepterar det. 
Och aldrig när det handlar om vuxna mot barn.
Sa ifrån med röst. Skrek i hjärta.
Fick mothugg och kränkta rösters smutskastning tillbaka. 
Lyckligtvis märkte ingen av killarna vad som hände på läktaren.
Däremot är jag övertygad om att samtliga av boysen kände av den generella inställningen till deras närvaro.
Märkta. 
Och än en gång djupt besviken över människors oförmåga till mod.
Oförmåga till analys.
Förmåga till att höja sig själva på bekostnad av andra.
Vi förlorade matchen på fler sätt än antal mål.
 

RSS 2.0