Liberté, égalité, solidarité

Nej, det är inte pappa, herr respektive eller hunnjäveln aftonens rubrik syftar till.
Inte ens Sture, min allt-i-allo kamrade som aldrig (om det kan undvikas) sviker eller lämnar mig, gömmer sig bakom kvällens topic. Ikväll ska vi inte ha det så roligt.
Det handlar istället om männen i mig. De män som ibland gör det ack så svårt för mig att vara kvinna, känna mig som en kvinna och uppleva gemenskap med andra kvinnor. Kort och gott de män inom mig som ibland tycker att det skulle varit lättare om de  tilldelats även de kroppsliga förutsättningar som utmärker män.

Ibland tänker jag att projektet Sanna Sundelin hade visat sig vara mer lyckat i form av en Sanolio Sundelin.
Eller mer lyckat är väl att överdriva.
snarare lyckat på ett annat sätt.

Om männen i mig även hade förkroppsligats med tillhörande kön och fysiska aspekter, kanske det hade underlättat saker och ting såväl för undertecknad som för min omgivning.
Till exempel så tänker, agerar och längtar jag på de mest oförklariga sätt för det mesta. Och jag är ganska övertygad om att om jag skulle föda ett barn så skulle jag inte vara kapabel att älska det barnet under dess första tid i livet. Ganska tabu för en kvinna att känna så.

Kanske hade det varit mindre drama och frågetecken, missförstånd och behov av förklaringar om jag blivit man. Kanske hade det varit mer självklart med ett viss slags betéende, en sorts handlande och det övergripande tänket.
Kanske det hade varit lättare att förstå mig.

Kanske hade samvaron varit avsevärt mycket enklare och självklar.
Kanske hade somliga tankebanor och mönster blockerats, eller i varje fall utvecklats mindre.

Kanske jag hade varit en bättre vän, ett bättre barn, en bättre partner.
Kanske jag hade varit bättre på att cykla.

Kanske jag hade varit vassare på att slå i brännboll, springa fort och hoppa långt.
Kanske jag hade varit bättre på whiskey och sämre på vin.

Kanske jag hade haft mer att säga till om, mindre att lyssna på.
Kanske disken varit självklarare att avstå.


Kanske.
Nu är det dock så att dessa mannar inte har veto i min kropp, i mina tankar.
Jag råkar av en händelse vara allsmäktig och bäst på de flesta fronter. åtminstone i min egen värld.
Jag behöver inte alltid känna mig som en kvinna, och jag skulle aldrig på riktigt önska att jag var någon annan, allra minst en man.

Men det skulle vara rätt gött att hänga lite mer med männen inom mig.

Typ fara ut och fiska tillsammans då och då.

Inför COP15 i köpenhamn tycker jag att det är värt att funta på den så omtalat lilla individens kapacitet att påverka världens skeenden.

kika på denna unga snorjärs och tänk om.


grym tjej som gör oss "små, små" människor lite större

Jag är inte religiös.
jag tror inte på någon slags gud eller en högre makt.
om det finns någonting jag tror på så är det människan.
människan gör inte alltid gott, men det är inte heller det mest väsentliga i mina ögon.
det jag dock kan tänka, eller egentligen mest känna, är att det finns någon slags kraft omkring oss som ibland kommer till våran hjälp när vi behöver komma till rätta med saker och ting.
som när jag inatt cyklade hem med en konkret avsikt som egentligen inte alls var bra för mig, halkade med sture-jäveln och i och med fallet tänkte om och tänkte rätt.
även om denna så kallade kraft inte alls existerar, så är det rätt sweet att tänka att den gör det.
hur det nu än är,
så jag är inte mer än människa.

En ganska stor kopp te, musik, 4 dokumentärer om världens konflikter och en ovanligt snabb vändning av måndagsvåndan.
Jag kommer närmare; skynda långsamt är bäst.

tic toc

Fröken F, vad gör jag när du flyttar?!

"Äsch vi skiter i det här nu" säger du.
"Menar du det?" frågar han.
"Ja" avslutar du. "Hej då".




ljud

De flesta av gånger, ja kanske 8 av 10, glömmer jag bort att jag är en människa.
Livet händer överallt, och liksom frångar mitt intresse, drar mig bort från tanken på vem och vad jag är.
Många gånger går jag mina promenader utan att riktig tänka. Tänker gör jag, förstås, men tankarna svävar.
Musiken pumpar i lurarna och fötterna trampar vant vägen än hit, än dit. Jag är inte frånvarande, men inte heller närvarande. Varken eller.

Men så händer det ibland, att jag plötsligt blir nyktert närvarande i nuet.
Ibland kan det vara när jag är ute; springer eller går. Det kan vara när jag dricker en kopp kaffe eller bakar bröd.
En del gånger blir jag närvarande när jag bara sitter och stirrar, fastnar med blicken. Eller efter en bastu.
Men oftast händer det när jag ser mig själv i spegeln.
Jag ser samma bekanta ansikte som jag vanligen ser i spegeln, mitt ansikte. Men jag ser det som om jag ser det för första gången; som om jag aldrig sett det förut.
Jag ser Mig.
Och jag undrar, hur kan Jag vara Jag.
Hur kan jag tänka mina tankar, leva mitt liv. Hur kan jag vara en person, en människa.
Hur?
Hur kan jag se, höra, känna, reflektera. Hur kan jag fungera.

Det händer inte särskilt ofta. Kanske en gång varannan eller var tredje månad. Ibland oftare, ibland mer sällan.
Men det är en otrolig känsla, en överväldigande tanke.
HUR kan Jag vara Jag?






(klick)

Någonting jag ofta snappar upp är diskussionsämnen bland olika grupper.
Hurvida det beror på min ovanligt skarpa hörsel (eyes of a hawk and ears like a..) eller min nästintill sjukliga nyfikenhet låter jag vara osagt.
Ett par utdrag ur gårdagens samhällsvetarkorridorer:

.."men det här med influensan..vad heter den nu igen? grisinfluensan? nääe haha, a skit samma det är ju jättehemskt. jag bara hoppas att jag kan få en tid på sjukhuset snart annars får jag ringa pappa och få honom att Kräva det. jag menar jag är ju ändå i riskgruppen.."

vilken av de hundrasjuttielva olika riskgrupperna kan kvinnan i fråga tänkas ha ingått i?
rätt svar: nervvrak

.."äh jag tror jag skiter i att gå på föreläsningen i eftermiddag. det tar ju fan mer energi att släpa sig till tredje våningen i Nhuset än att köra ett pass på iksu. bättre att ha kul om man ändå ska anstränga sig.."

kaffe i lindellhallen är inte heller det roligaste om benen fortfarande är möra, 4 dagar efter helgens träningspass på dansgolvet

.."egentligen så är det ju inte modellerna som ska ha cred för att de är såå "sjukt snygga". de ser ju ut som anorexia-cpn hela bunten. om man kollar på underklädesmodeller så har de ju grymt mycket snyggare kroppar. Och dom har bröst! det måste ju vara svårare att hålla sig snygg, smal och bystig än att svälta ner sig så att man är smal men inte hittar en enda bh som passar dom där none-existing rattarna.."

ptjao melons, mangoes and strumpor i barnstorlek.

.."åjaha så var man sen till lunchen än en gång. men mig gör det ju ingenting förstås, jag går ju snart i pension. värre är det ju för ungdomarna som blir längst bak i microugnskön så fort man drar över med en halv minut.
-Ja, men ibland måste vi ju dra över för att kunna avrunda korrekt. kanske man skulle skriva till styrelsen och be de köpa in fler microvågsugnar?"

härlig lösning på ett i-lands problem.
vi svälter ju så lätt ihjäl om vi måste stå i kö i mer än 10 minuter

jag avrundar med en liten vers till beslutsfattarna gällande snus-och rökförbud på arbetstid

en morot till kommunens uppskattade arbetarskara
jajamensan fattas bara
kortare arbetsdagar eller högre lön?
eller kanske löner som icket baseras på kön?
nej, mina vänner, detta är någonting viktigare än så
på arbetsplatsen ska ni nu få hjälp att bättre må
vi skippar röken och slänger snusen
mot avlönade raster gör detta nog susen
framöver blir det nästan så att ni bryter mot lagen
om ni ställer er och blossar ett par gånger om dagen
och jämställdhet, ja det vill ni ju ha
vi slopar ju snusen också, se det blir väl bra?
de höga utgifter vi haft på rökskadade lungor och övervikt
ska vi nog på det här sättet minska på sikt
så kära vänner, vad kan vara värdefullare än att ha hälsan i behåll?
(särskilt om vi med hjälp av ännu en (S)torebror på er kan hålla koll..)

möjligen det enda användbara uttrycket jag lärde mig av högstadieengleskan vilket på ett klockrent sätt beskriver hur undertecknad känner för det här med svininfluensan.
svinless, skulle de som egentligen inte har någon humor men verkligen verkligen försöker förmodligen uttrycka liknande känsla.
jag har nästan nått det stadium där jag skulle välkomna statens deklarerande av en systematisk komplott.
vaccinera sig hit vaccinera sig dit.
folk och fä tycker att det är så jävla hemskt med botox, silikon, bantningsmedel och andra kemikalier som sprutas in lite här och var i kroppen av diverse anledningar, den ena mer absurd än den andra.
annat kemiskt skit som råkar gå under beteckningen vaccin är däremot helt ok.
sedan om det sk. vaccinet är tillräckligt beprövat eller ens kan bevisas ge avsedd effekt tycks mindre relevant.
för man ska ju vaccinera sig. helst före alla andra. och det brukar ju gå att lösa. så länge man vässar armbågarna noga.
helst ska man vaccinera sig mot allt.
att kroppen skulle kunna reagera med resistens mot medikamenterna, det är en annan femma.
oj, vi råkade vist missbruka penicellin.
oj, vi råkade vist missbruka antiflamatoriskt.
oj, det kom vist en värre influensa efter denna.

någonstans på vägen har jag lärt mig att det där oj:et aldrig bådar gott.
men kanske, om vi har rikligt med flax, kan astrazeneca och resten av läkemedelsindustrin hitta på nått vaccin mot det också.

En dag som den här är jag himla glad över mormor.
Mormor och hennes stickfetish.
När kylan biter till och hitta-säsongens-snyggaste-vantar-och-di-där hysterin bryter ut
kan jag lugnt luta mig tillbaka; allt jag behöver har jag hemma.
Tack vare lilla mormor och hennes ettriga flinka fingrar slipper jag hetsa upp mig över att jag redan är två par vantar kort i år, och kylan har knappt inlett sitt halvår av härjande.
Tack vare lilla mormor är det bara för mig att välja och vraka i min anrika kollektion av mormors stickade vantar.
Dessutom kan jag dra på mig mormors stickade benvärmare, mössor och tjocksockar.
Mormors stickade koftor har jag kvar uppe på berget. Urvuxna och i tryggt förvar till nästa generation sundelinare (gud förbjude att det är mina) som på nått mysteriskt vis fastnat i norrlands isande klor.
Nä tack och lov för min super mormor. Och för det faktum att för vart borttappat par vantar, sockor eller benvärmare, dyker det upp ett nytt par med posten.

Det absolut bästa med mina nya framtänder är att jag kan tugga äpplen utan att behöva göra det i smyg.
Därmed slår jag två flugor i en smäll i och med att jag kan utöva ett av mina favoritnöjen (äta äpplen) samtidigt som jag slipper ha dåligt samvete gentemot enbuske och tandsköterskorna.
Hurra för mina nya huggtänder.

Sen i fredags har jag energiskt tuggat äpplen i en nästan manisk takt, så idag fanns där inga äpplen i min korg.
Jag beslutade mig snabbt för att ändra på den saken.

Där jag stod, vid äppelparadisets port, och som bäst var i färd med att välja ut de smaskigaste äpplena ur högen av frukt, hörde jag en kvinna fråga sig själv vilka äpplen "man bör köpa nu för tiden". Äppelpeppad som jag var vände jag mig mot kvinnan i fråga, där hon stod och plockade på sig ett antal kemikalstinna Jonagold päpplen, och log fram ett tips om aroma, undertecknads absoluta äppelfavorit.
Tillbaka fick jag en idiotförklarande blick blandad med överlägset förakt, och hon spottade dräpande fram att jag "borde för tusan veta bättre än att köpa utländska äpplen nu när den svenska säsongen är som bäst" och att "dagens ungdom tänker då bara på sig själva, och inte på miljön".
Innan jag hann hejda mig hade jag, med sammetslen och för mig okänd stämma, hunnit förklara att "senast jag såg efter så var Holland inte en del av Sverige" men att jag "ung och självupptagen som jag är kanske inte alltid har alla fakta rätt".
Tantan i fråga glodde storögt, först på mig, sedan på Jonagold skylten och till sist på aroma skylten som klart och tydligt deklarerade "svenska äpplen".

Jag kunde ha bitit av mig tungan.
men någonstans tycker jag ändå att hon förtjänade det.

(klick)

Det mesta har gått under förväntan alltsedan jag vaknade imorse, sen som vanligt.
Med tanke på de ytterst låga förväntningar som i regel förknippas med måndagar, är det bara att förkunna denna dag som ett riktigt bottennapp och då är det ändå minst en fyra timmar kvar innan den kan klassificeras som överstånden.
tankspridd, obalanserad, halvblind och hes. samt med två par borttappade vantar i bagaget.
långpromenaden efter dagens misslyckade plugg-session fick därmed guldkant i form av nära nog bortfrusna fingrar.
Att folk har mage att le en dömd dag som denna.
jag är beredd att ranka leende människor som top två på tabulistan,
endast snäppet efter vattenkammade män.
fortsätter det i den här takten blir det en ansenlig skara huvuden som skall rulla.

Förtjust, betuttad, smygsugen.
synd bara att det hänger på håret.
män med vattenkammad man borde hängas.
först i kön till giljotinen

Speckade dagar, högt tempo och sena nätter (tidiga mornar?)
det var ett tag sen jag kände mig så här levande; kände att jag faktiskt existerar, består av atomer, partiklar, kött och blod.
skratt, tårar, frihet, ånger, missförstånd, dans, maktlöshet, torra läppar, kalla lakan men mest av allt ren och jävla skär glädje.
peaken måste vara blåmärkena på, och träningsvärken i handflatorna.
dippen är vakter som missbrukar sin "auktoritära" ställning och försöker kompensera sina hermafrodit-stora pungar genom att vara riktiga svin.
jag hoppas stackaren tog sig hem.





söndagslunk

Känner fortfarande slitaget från onsdagen.
det som inte dödar härdar.




yum

Att låta en cheescake stå helt obevakad utanför ett fönster på högsta våningen i tre dagar oavbrutet regn var kanske inte det värsta regelbrott jag begått i mitt liv.
Men helt klart en topp tre.
På en skala mellan ett och tio, får jag en elva.

Meckar med kurslitteratur. Att det ska vara så svårt att få in allt i huvudet.
Det snurrar i min skalle.
Hela jag känns som ett enda stort frågetecken.
Under jobbet idag tittade jag på de jag serverade och försökte röna ut hur mycket de kan om svensk författningspolitik. Slutsats: omöjligt att veta. Big suprise.
Hundra dagar av plugg. Det skulle jag behöva för att förstå.
Hundra dagar av ensamhet? Jag bangar.
Det får bära eller brista.
Nu abdikerar jag till sänghalmen.
Det har varit en lång dag.





Beat it