Liberté, égalité, solidarité

Ser bilder på orkaner och undrar om jag är mitt ett stormens öga.

Känner mig för i det lugn som döljer kaos och röra.

Den syns int för andra, de som int tittar så noga och som bryr sig föga.

 

Vi har alla våra orkaner, men glömmer att de börjar som krusningar på vatten.

Innan svallvågen kan ytan ligga blank.

Men det blåser upp till storm ibland, river upp tankar som bankar - helst om natten.
och just då är det svårt att finna ro.

 

Vi neglekterar våra orkaner när dom är timida, som sommarbrisen som fläktar.

Som så mycket annat glömmer vi dom när dom gör som vi vill.

Sedan förbannar dom när vi går i bitande motvind mot livets alla måsten som gäktar. 

bara. ett. måste. till.

 

Vi tackar dom när vi tappat årorna till ekan som vi ror i.
Och dom blåser oss mot hamnar där varma famnar och stora léenden finns.

Vi Älskar dom när en är redo för dom och kraften de frigör gör en helt friktionsfri. 

Ibland är det som om vi inte ens minns,

 

Att det finns människor som int hittat sin orkan än;

som antingen förnekar dess existens, om de ens, vågat tänka att de förtjänar en sådan turbulens.
de ser sig själva mer som fiende än som en vän.

 

Det finns de som aldrig vågat hoppas, på att en naturkraft som sällan stoppas

kan återspegla deras inre.

de gör sig mindre,

än vad de någonsin kan bli i andras ögon, på andras läppar, i andras tankar.

som om de skäms för att någon spetsar öronen för att få höra just hur deras hjärta bankar. 

när hjärtat bankar är kroppen vid liv.

 

Vi får ofta höra att orkaner

föds på oceaner,

men kommer vi ihåg att vårt inre också är en ocean?

ett öppet vatten, ibland sval som gryningstimman, andra gånger mörk som natten

 

men ständigt i rörelse. varenda puls och vibration syns på denna yta.

ibland får det vågorna att ryta, vilda och otämjda 

och ibland är det lugnt. 

lugnt som i stormens öga, 

som ingen i mig ser, för att de inte tittar så noga och bryr sig föga.

 

 

 

Tog ett par vacklande första steg mot infiniteten. Det oändligt spännande som kallas utveckling. 

Bort från stagnation och söndertänkta tankar. Upp med fönstret och andas frisk luft i lungan. 

HIttade en skamfilad papperslapp i fickan. Fullklottrad med ord formulerade av gamla tankar. 

Det kändes bekant men på det sättet som int känns så bra. I magen. 

Tänkte att jag aldrig ska använda de orden på det sättet någonsin igen. 

Jag gillar nästan alla ord. Men int alla ordföljer. Färdigbakad till exempel, gillar jag riktigt lite. 

Tankemonster är int heller en favorit. 

Vissa ord ska int vara med varandra. 

Ord bör int underskattas. Men int heller överskattas. 

Varför ens skatta ord. Använd dom ba. Fast väl. Och med eftertanke. 

Eftertanke är ett superbt ord. Fast rätt missvisande innebörd. 

Hur tänker en efter före? Förtanke borde det heta. 

Använd ord med förtanke. Eftertanke är den lättare vägen ut. 

Och vem gillar egentligen när det är lätt?

 

 

Det är tydligt på en flertal ställen i världen. I samtliga världsdelar. 

Förtrycket mot människor som bestrider heteronormen och lever ut sin sexuallitet, eller sin non-sexualitet, på andra villkor än vad den "fria" heterovärlden en gång myntade. Och återskapade. Och åter återskapade.

USA, Ryssland, VItryssland, Brasilien, Singapore, Indien, Uganda. Listan går vidare.

I Uganda har motståndet mot dödsstraff för LGTBQ-personer nästan helt förintats, och i motsats till många andra länder finns det ingen radikal ungdomsfalang som kryter nävar och opererar i opposition till detta.

Generation efter generation har istället fostrats in i LGTBQ-hat, och heteronormen i extremum har fått klösa sina klor allt djupare in i landets kött och blod. 

Jag funtar på vad som opponerar sig när politik och rättvisa missunar många och gynnar få. 

Musik. Konst. Text. Tal.

Jag tänker på alla människor som hjälpt mig i min tid, genom att våga vägra den norm de lever i och agera avant garde för liktänkande. 

Emily Dickinson som vägrade kuk.
Eleanor Roosvelt som tog bisexualitet in i politiken i USA.

Leonardo DaVinci som sprängde barriärer med sitt intellekt.

Lou Reed som vågade vara bisexuell i en tid där bisexuella int fanns.
David Bowie, Elton John, Freddie Mercury som utmanat det androgyna.
Ani Di Franco.
Morresey som gör ett slag för den könlösa erotiken och kärleken.
Fergie som laddade HipHop scenen med sin kärlek till kvinnor.
Maja Ivarsson som öppnade ett par ögon i Sverige och spräckte Eva och Efva stämpeln.
Lady Gaga som bryter norm efter norm.
Sinead O'Connor som fick mig att tänka på 90-talet.

Tracy Chapman som för alltid är min gudinna.
Listan kan pågå för alltid.

Att få igenkännande inom den kulturella sfären är nödvändigt för att fortsätta kämpa.

Särskilt då en kämpar i motvind. 
Jag vill se Lady Gaga gå lös i New Dehli.

Jag längtar efter Ugandas första kvinnliga LBTQ ikon. Utanför politiken. 

Jag längtar efter att få se Elton John spela i Ryssland.
Jag hoppas David Bowie spelas högt och tydligt på nattklubbar i Minsk.

Jag vill se Tracy Chapmans namn överallt i Indonesien.
Men mest av allt hoppas jag att oppositioner över hela världen tar tillbaka sin kamp för jämlikhet, rättvisa och frihet. Och att den kampen blir könlös.

En kan ana rädsla på långa avstånd. 

Det osar, liksom av sprit. 

Det finns många anledningar till att en räds en människa. 

Känslorädslan är bland de värsta bovarna i dramat. 

Rädslan för att vistas i samma rum som någon, att möta denne på tåget, i affären, i baren. 

Rädslan har ingenting att göra med att rädslas att få se någonting en int gillar. 

Snarare tvärtom. Att påminnas om vad det var en gillade. När det fortfarande är för tidigt. 

Det finns ingen tidsram för känslor. Ingen fastställd läktid för hjärtan som strimlats sönder. 

Någonting av det värsta är när denne har kommit längre än en själv. Och därför envisas med att söka upp en.

Jag förstår det nu. Jag envisas när jag borde respektera. Acceptera att viss läkning kräver en livstid och mer. 

Att det aldrig kan bli som förr, hur gärna jag än vill. Det kommer ligga sår ivägen.

Sådanna som int lappas ihop med plåster eller tejp. 

Jag vet att det bästa vore vara att släppa taget, låta röet flyga för vinden. 

Det har jag vetat länge. I över ett år. Men jag har int förmått mig. Av själviskhet.

Det är dags att snöra iväg ännu en pusselbit från livspusslet. 

Acceptera att det aldrig blir färdiglagt, int i detta mönster.

Tur en kan klippa och klistra. 

Mosaiken läggs åt ett annat håll. Det är dags att välja.