Liberté, égalité, solidarité

i längden är det knappast nyttigt att försöka leva om timmar som flytt.
trots att det kan te sig så förbannat lockande.
imorgon börjar allting på nytt.
vare sig jag vill eller inte.
det känns ganska tryggt ändå.

Skottlossning i Malmö. Igen.
Soldater stupade i Afghanistan. Igen.
Upprustning i USA, Kina. Våldsamheter i östafrika, på balkan..
Kulor, granater, missiler, knivar, kulsprutor. Kärnvapen.
Vapen innebär inte alltid krig, men vapen innebär alltid hot. Misstänksamhet och oro leder till beväpning i säkerhetssyfte.
Och beväpning leder till ökad beväpning; din kniv möter min puffra; Min puffra leder till ditt gevär; ditt gevär leder till min taggtråd och min ak7.
Har omvärlden kniv är jag dumdristig om jag går utan. Våld föder våld, sägs det, och vapen föder vapen.
Kärnvapen anses vår tids bästa fredsverktyg av somliga.
Av andra innebär de fruktan för sitt och andras liv.
En fred byggd på kärnvapen är inte en hållbar fred, utan bara ett tillstånd präglat av frånvaro av öppen strid.
Jag undrar om det är så vi vill ha det.
Så vill inte jag ha det.
Rätt tid, rätt plats i all ära. Men fel tid, fel plats klingar metalliskt.

HEJ

Sanna heter jag, och jag ska sluta gnälla idag.
livet är fint och bra i all sin prakt, och jag har kvar några ess i rockärmen som jag ännu inte har lagt.
och även om världen ibland känns omoralisk och kall, så har jag folk omkring mig som plockar upp mig efter praktfall.
det finns hopp om det mesta om en bara letar, och nya fiskar i havet om en bara metar.
det finns uppgifter att axla om en bara tar sig orken, och slutar försöka hälla ur flaskan utan att ta bort korken.
det finns en framtid som är värd att ge en chans, och som kan visa sig bättre än väntat och mer i balans.
och det finns en lägenhet någonstans därute som räcker ut handen, som inte innebär att en offrar vänskapsbanden.
en mamma som säger bra saker när behovet finns, och gör så att jag alla dessa fina saker minns.

Kirkegaard får avrunda trots mitt uttalade förakt för att citera, till skillnad från ens egna, säger ibland någon annans ord mera!



"Gift dig och du skall ångra det; gift dig inte och du skall ångra det också; gift dig eller gift dig inte, du skall ångra båda delarna; antingen du gifter dig eller du inte gifter dig kommer du att ångra båda delarna. "

livet faller i bitar.
jag hatar det.
jävla sverige.
jävla värld.
jävla malmö.
jävla jag.
jävla jävla jävla.


jag behöver kaffe.
det kanske fyller tomheten som oriver i bröstet.
obefintlighet.
hur kan en uppfylldhet så snabbt rinna ut?
(jävla jävla jävla)

"just as low as i was hight the night before"
jag avskyr låtciat i skrift.
men det får vara
ternheim fattar

Imorse var jag okapabel att sluta gå. När jag egentligen borde ha stannat (vid skolan för att gå på föreläsningen) vägrade hjärna och hjärta att skaka tass och gemensamt stoppa benen. De fick fortsätta, bäst de ville, och till min stora förvåning.
Jag antar att det var ett sätt för kroppen att säga ´skärp dig´, och ´på detta viset löser du ingenting´.
Så jag fortsatte.
Till sist fick jag tillåtelse att stanna vid biblioteket, där jag sedan har suttit i snart sex timmar utan att uträtta särskilt mycket av värdslig vikt. Jag har däremot lugnat ner mina hjärtslag och kommit till rätta med en hel del saker.
För även om världen får för sig att gå under imorgon, så kommer jag inte att vara helt oförberedd. Värre är det för de stackare som inte har hunnit förbereda sig, ens under ett par timmar. Men kanske undergången känns annorlunda för dem. Typ som en natt som bara inte tar slut och aldrig blir till gryning.
Eller så går världen under för somliga och inte andra.
Sånt där kan man omöjligt veta. Man vet inte så noga med världen.
Någon sa mig en gång att människan troligtvis inte besitter förmågan att förinta världen, men varandra.
Och det kanske är dit vi är på väg.
Trots allt så har klumpen vi lever på existerat och överlevt många långa perioder av kaos innan vi började hacka och gräva i jord och underjord. Den korta period vi hängt ut kanske inte spelar någon roll i det långa loppet.
Kanske vi går till historien som coachsurfers, som kommer och går men aldrig består?


Himlen hånar mina grubblerier som vanligt. I takt med att jag gått från smygorolig till fröken panik själv har solen strålat starkare och varmare. Hösten har blivit färgrikare och gladare. Liksom att lura tillbaka mig in i oförberett statium. Eller för att medla. Vänskaplig blick med status-quo glimten i ögat. 

Kanske är det si,
Kanske är det så..

Jaha, så kom den där morgondagen till slut, och livet tycks inte riktigt vilja sig idag heller.
Brödet var dåligt, havremjölken var sur, pålägget var gammalt och snön stannade i norr.
så det fick bli gröt istället.
vad göj, tänker någon solstråle någonstans, vad göj med gröt!
men nej, säger jag! inte när en ville ha macka egentligen.
och det där skavsåret på hälen kommer blöda under dagen, och tre timmars föreläsning är inte alls rätt alla dagar.
inte när jag är dödstrött, oduschad och har minst femton finnar. i ansiktet.
igår var jag redo att dra hem. tur att jag inte sa någonting till någon.
idag kan mycket väl vara dagen då världen går under.
jag skulle vilja få be om möjligheten att ringa ett samtal innan det händer.

igår slutade i allafall med att jag skrattade tills jag grät. ett hysteriskt skratt som avslutades i tårar och hyperventilering.
kanske skrattade jag för att det var så komiskt. eller så skrattade jag för att slippa bara grina.

och jag kom att tänka på någonting. jag kanske är helt menad att bo norröver egentligen.
det tycks ju sällan fungera så bra som där. i alla fall.

Idag är tankarna brutala.
Mer brutala än de varit på mycket länge.
idag har det handlat om existensiella problem;
ifrågasättande av såväl min plats på jorden som våran gemensamma kapacitet att hantera framtidens hot.
tveksamhet i fråga om vi kan hantera det, vill och ens borde.
ilska, upprymdhet, ångest och rädla i ett enda stort hopkop av känslor och funderingar.
irritation över känslan av hopplöshet och längtan efter ålderdom. eller barndom.
inställningen att inget är enkelt men mycket är svårt.
att framtidens kriser inte sker imorgon, men att det är lägligt att förbereda sig.
för vad?
vill jag hänga kvar länge nog för att få veta?

jag behöver en mjuk röst som säger att det är ovärt att ge upp och att det kan bli bättre.
en röst som säger gå och lägg dig, sov på saken och tänk ljusare tankar imorgon.
någon som berättar om oljan tar slut eller inte, och vad vi kan göra för att undvika kaoset i oljans frånvaro.
jag behöver en skarp röst som säger åt mig att skrapa ihop mig själv, bryta ihop och gå vidare; än är det inte för sent. mest av allt behöver jag ta paus från huvudet en stund.
tur då att det finns en uppsjö av oläst litteratur som bara väntar på att bli läst.

Nejhej, det blev inget Afrika denna höst. Inget Kenya, inget hjärta i halsgropen.
Jag blev inte utvald. det är fruktansvärt svårt att inse; att j a g inte blev utvald.
"juryn" såg inget intresse i mig, men vad viktigare är; familjen i Kenya såg inget intrsse i mig.
intresse såg de däremot i otaliga kvinnor och flickor som levt i jordbruksfamiljer under större delarna av sina liv. vilket jag fattar. ska en arbeta med jordbruk så är det fffint att ha kunskapen. och den besitter inte jag.
det som saknas i kunskap kan däremot kompenseras upp av annat.
annat som jag verkligen har.


det är främmande att inte bli vald. och det var en chansning att skita i allt det pretentiösa, och skicka en ansökan från hjärtat. och där vägs det onda upp lite. det var inte mig de sökte, inte just nu.
men min tid kommer.

jag önskar mig en onsdag.
sväljer afrika och önskar mig en onsdag.
38 mil till skövde.
en hel del sockerpaket där alltså.
fy fabian för att sura.
men vem sa att allt var närmare söderut?

halva känns bra, halva känns dölli.
som ying och yang.
när inte ens fredagen hjälper, vad tar man till för verktyg då?
spade? dragkrok? hacka? knogjärn?
järn. ett järn skulle en haft.
en tvåa fernet. eller kanske en fyra.
fast sprit löser ju aldrig någonting.
RÅHH!