Om långa dagar och skaparglädje
det är en skön känsla att cykla hem i höstmörkret efter en intensiv dag med många klarheter.
ännu skönare är känslan av att ha valt rätt.
idag kände jag för första gången att jag bygger nått ballt på riktigt
och inte bara utopiska drömslott.
ppppeace
Om informationsblockader och blödande ögon
Det ligger någonting sorgligt i att uppnå målet
Särskilt om en inte riktigt är säker på utkomsten.
Jag antar att det endast återstår att konstatera,
för kanske tvåtusende gången denna livstid,
att för mycket av vad som helst blir destruktivt.
Om nytt omtänk
att disskutera gamla tankar med nya människor är kickarnas kick.
efter att ha planterat lite ostrukturerat i ett år skördar jag äntligen frukt.
och vilken frukt!
saftiga feta äpplen, perfekt balanserade i sötma och syra.
kontrasten mellan känslan av meningslöshet och meningsfullhet är häftig.
nästan så att en tappar andan av det.
det är sweet när en rör sig mot klimax
Om trötthet som får ge vika för nyhetens behag
I år var min plan att inte suga åt mig.
Än så länge går det sådär.
Hösten kommer dock även med en del goda nyheter i säcken.
T ex att Maud Olofsson äntligen avgår och avlägsnar sig från det politiska rummet.
inte en dag för tidigt, men råmånga för sent.
äntligen.
som jag ska fira
Om ekonomiska beymmer och halvhjärtade beslut
Vi lever ut en finansiell kris. Inte den första, men förmodligen den djupaste krisen i åtminstone EUs historia.
Parallellt med våra vardagliga liv lever krisen vidare, omöjlig att vidröra men i de allra flestas ögon lika verklig som kött och blod.
Samtliga dagstidningar från djupaste småland till sydligaste tasmanien rapporterar om hur korthuset EU sakta men säkert fallerar inför våra ögon.
De som säger sig veta spekulerar än hit än dit huruvida krisen sprider sig, hur långt och till vilket pris.
Andra söker syndabockar och kastar bollen lite hur som helst. Greker, centralbanker och lata arbetare är bara ett fåtal exempel av de som beskylls ansvariga till marknadens dramatiska fall.
Vi frågar oss vem som ska hosta upp stålarna när statsobligationer kasseras som värdelösa och europas stora banker plötsligt står på ruinens brant. Är det staterna själva som ska gå i borgen för bankerna? Är det skattebetalarna som bör bjuda till än lite till? Eller är möjligen intressanternas fickor som ska plundras?
EU är ett svartbygge utan dess like. Europa uppfyller inte kriterierna för optimala ekonomiska valutazoner, och har inte ens visionens vind i seglet.
Den övergripande delen av Europas medborgare ser sig inte primärt, om ens sekundärt, som Européer.
Att enbart hävda att det går att ena det mångkulturella, djupt splittrade Europa under gemensam peng och flagg är att ljuga för sig själv och alla andra.
En djupare ekonomisk integrering är en av de tre olika riktningar dit vi kan gå.
Att vända tillbaka, kassera månget år av sammarbete och européiskt närmande är en annan väg att gå.
Det tredje alternativet är att exkludera de minst stabila länderna ur sammarbetet.
Ingen av de höga hönsen talar dock högt om de grundläggande svagheterna med sammarbetet.
Som den käre Tallberg gång på gång hävdar; EU är som en humla, det är ett under att den flyger.
Och amtliga humlor utom drottningen dör om vintern.
Om bottenlösa djup och livbojar
sjunka ner i bottenlösa hålor utan tanke på räddning?
och vad är det som får en annan människa att inte bryta? bara halvtappa sig och pendla mellan framgång och fall? simma vid ytan av det bottenlösa men aldrig sjunka längre än till kallsupsdjupet?
medan vissa människor ständigt är i behov av trygghansas rödstripiga livboj, axlar andra rollen som såväl sin egen som andras ständigt flytande livsförsäkring.
kanske är det så att vi alla behöver brytas ner någon gång i livet för att sedan kunna resa oss ur askan och ändra saker som felar på djupet.
röra om ordentligt i grytan och schocka de fundamentala grunderna för att sedan göra om och göra rätt..
slå sönder alla pelare och låta stugan rasa i backen. skrattgrina åt bråthelvetet och sedan fixa nytt byggmaterial för att därefter spika ihop en ny koja där den förra föll.
jag får känslan av att jag under hela mitt senare liv har gått runt och väntat på att jag ska dunka ner i stengolvet och brytas sönder. spräcka allt utom skallbenet för att kunna sätta p och gå vidare.
jag har nog flera gånger varit alldeles på gränsen, men i sista stund bangat ur och vägrat tillåta det slutgiltiga fallet.
kanske är det så att jag får ta och sluta vänta nu. besluta mig, en gång för alla, att jag inte behöver krascha, att jag kan fixa det ändå. tacka för kaffet och bli av med mina spöken utan att gå sönder helt på vägen.
någonstans har jag nog bråkat tillräckligt med krossade organ för att jag legitimt ska kunna kalla mig själv som omkonstruerad. om inte annat har jag genomgått en sjuhelvetes renovering.
kanske kan jag fortsätta med svartbygget utan att behöva rasera hela härligheten ånyo?
testa strategin att vara lite snäll mot mig själv för en gångs skull.
jag ska överväga saken. mycket noggrant.
klart slut
