Liberté, égalité, solidarité

jag är uttråkad och förlöjligad.
jag borde lyssna på mamma när hon säger att det finns andra sätt,
och på tilda när hon kommer med förslag på de andra sätten.
jag borde lyssna på min magkänsla och mitt hjärta, och framför allt gjort det tidigare.
kort och gott:
jag borde säga upp mig.
(och åka till köpenhamn)
och kanske hänga lite mer med svanarna.
dom verkar ha det soft

fullmåne, snö, if i could turn back time med gammcheer, badkar med dölliga bubblor och halvosmaklig snus.
allt tyder på samma sak; en rubbad omloppsbana!
järtecknen står som spön i backen.
hade lätt tjingat bättre fredagsidikationer.
men ibland bjuds det inga bättre danser.
önskar jag hade bytt lakan så sängen hade lockat mer.
nä nu glömmer vi att den här dagen existerat,
imorn ska jag vara på tå.

Så är jag där igen, mitt i tvivlet, i frustrationen och i hopplösheten.
att det skulle infalla på en onsdag dessutom.
jag tycker att det är så frustrerande att inte få svar på mina varför och hur.
minst tjugoåtta stycken sånna behöver besvaras. och inte finns ens en katt som lyssnar!
hela jag har fyllts upp av smog, grådaskig berlinmurstjock smog, och jag har inte riktigt kraften att blåsa bort skiten.
mina trygga pelare har vacklat och sönderfallit under 2010, och det tycks inte riktigt finnas grogrund för dem att stabiliseras igen. kanske är det så att jag måste hitta nya, men de jag har haft har fan tagit 23 år att bygga!

det sägs att all prövning stärker en, men jag undrar ibland om det kan tippa över till det motsatta.
det finns en charm i att ha ett hopp som tänds av minsta lilla gnista, men det finns ingen tillstymmelse till charm i ett hopp som släcks nanosekunden efter tändning. någonstans tar tändningsvätskan slut, och kopplingen blir slapp.

jag Kan inte blunda för att jag går och bär på förhoppningar om saker och ting; om livet, om samhället, om mina medmänniskor, om mig själv.
och jag vet att det till sist och syvene är jag själv som är min egen lyckas smed.
men är det så omöjligt att få lite hjälp på traven när en går på knäna?

någonstans i bakhuvudet nynnas det DiLeva.
av alla musiker i världen är det DiLeva som spelas.
vilken härlig ironi.



järtecknet?








Även skalmans slokar i smogen

För första gången på länge har onsdagen varit en besvikelse.
förbannat

skottlossning i min vrå av Malmö. två gator bort. tusen kilo nybakt brö, en blond kalufs och nya kläder på kroken. tisdags glädje, check. imorgon är det en spännande dag. det är ju onsdag för hela slanten vetja!

nej jag har aldrig tagit mig tid att lära mig latin.
däremot tycker jag att det är himla tjusigt.
och det finns med i min lista över saker att göra..sen.
franskan ska också med. förbannat dyrt bara.

nog om det.
egentligen funderar jag bara över varför det är så fult att vara mainstream?
och så svårt?

jag tänker på all ny ball kult som jag har missat och sedan upptäckt 28 månader senare
när hajpen har lagt sig, men som jag förmodligen hade tyckt minst lika bra om om jag
bara tillåtit mig själv de där 28 månaderna tidigare.
post-hajpa. hur kul är det då.

näe, bring mainstream back en smula.
motstream är ju ändå det nya mainstream så varför välja att dessutoom ha trist på kuppen?

Om nätterna är det krig utanför våra fönster.
Rutorna skallrar i stormvindarna och ombyggnationernas preseninngar låter spöklikt och otryggt.
Inne i värmen kurar vi som små lamm som om vi skylde oss för vargens gaddar.
en vind som viner är svår att undkomma. den viskar liksom domedag och undergång.



När dagen gryr och världen utanför har mojnat är det som om en helt ny verklighet uppenbarar sig.
våren kryper tätt intill, pockar och trugar.
bjuder på försmaker om vad som komma skall;
de första värmande strålarna på kinderna; nakna fötter på asfalten; grogrunder i rabatter.



små krokusknoppar erbjöds jag idag.
det gav mersmak vill jag lova.
och striden kändes oändligt avlägsen.
nu har den satt igång igen, men även krigarna verkar påverkade av dagens underverk.
stormen verkar redan ebba ut.

ovana tassar trotsar på fortfarande vintertids-inställd mark

 

ca vänd-och vridtid under föregående natt: 4,5 timmar
dolkstöt i ryggen, vist.
samtidigt ska det påpekas att när ingenting annat hjälper så kan en dolkstöt vara precis rätt.
Och att vakna upp till kornblå himmel slickar såren rena även efter den tyngsta av nätter.
det känns som vivaldis four seasons ända in i hjärtat.

fredagskänslan lyser med sin frånvaro, sällan har en fredag tett sig mer lik en måndag och det värsta är att jag inte kunde bry mig mindre.
Magin är som bortblåst och fantasin har helt klart bevisat existerande gränser.
tur att det finns räddning även för den förlorade; True blood och falafel. jag slipper tänka, och andra fixar magin i mitt ställe. ka-tjing

Eightball fick mig till twostep på hal is.
Så här ett dygn efter så känner jag mig fortfarande skakad i grunden, både fram och bak.
devil in disguise.
gårdagen var dock lite av en grädde på moset, på gott och ont.
nästa gång kulan följer med ut så ska jag leva efter dängan Concider it and ask again.

För mycket av allt blir dölligt, men det är grymt svårt att sluta i klimax.
lite once you pop you can't stop.
i helgen har jag fått sörpla på utmaningens ljuva sötma vilket helt klart gav mersmak.
tanken om att inte nöja sig, aldrig. nunca. never rotar sig snabbt och verkar sikta på att växa ihop med de innersta organen i el cuerpo. kan inte annat än att trollbundet avvakta.
däremot innebär att inte nöja sig inte att inte våga se sig själv ga på knä vid motstånd. trixet är att inte besegras utan stärkas och till sist gå segrande ur striden även om det inte blev som en tänkt sig från början.
andra tillvägagångs sätt än de ursprungliga behöver inte automatiskt beyda att en byter ner sig. däremot krävs det att en tränar på att öppna sig och sitt sinne för innovativa lösningar och detours.
more is less i vissa situationer, och även om det går att komma från a till b på fyra år så innebär det inte ett misslyckande att ta ett eller flera beslut som resulterar i att det istället tar sju år att ta sig dit.
jag befinner mig i en ovan situation där mitt beslut verkar luta mer mot senväg än genväg, och jag har en skarp känsla av att det var precis så det var tänkt. det är vad det är, och det blir vad det blir.
kanske är det själva innebörden av lycka?