Liberté, égalité, solidarité

Ett liv så späckat med planer att inget utrymme lämnas åt infall och utfall är ett tryggt liv.

Ett skyggt liv. 

Det där livet som sällan misslyckas, men som sällan utvecklas och lär nytt. 

Misstag sker och måste ske för att syntesen ska kunna blomstra. 

Och för att vi ska kunna syna våra sprickor och skavanker. 

Få möjlighet att göra om och förhoppningsvis göra rätt. 

Trygghet är basen till mycket som heter lycka och välbefinnande, men motsatsen bygger magkänsla och gör att vi får feeling. 

Återkommer gång på gång till den där förbannade balansen, och är rätt övertygad om att det är en av meningarna till mitt liv. Finna balansen och försöka att int tappa den i backen och krasa den i tiotusentals bitar. Igen. 

Balans kan vara i sekunder, minuter, dagar, livstider. Men det är en slippery little sucker, som gärna ålar och krålar för att komma loss. 

Varför sträva mot någonting som är så motvilligt till att fångas? 

Varför förändra en grund som faktiskt int är så förbannat dåligt lagd. Sprucken och kantstött, spår av hacka och spett, men ändå på något sätt perfekt i sin egen operfektion?

För att jag kan? 

För att jag vill? 

För att jag har ett behov som aldrig stillas.

Att bära runt på ett hjärta som är som en tickande bomb är ingen dans på rosor. 

Att ständigt ställa sig frågan 'tror du att livet är en lek eller, dumfan'?, att aldrig nöja sig och att ständigt behöva plåstra om en skadeskjuten lekamen är utmattande. Tärande och rätt besvärande. 

När allting klickar, dock, hjärta, hjärna och lem, och när livspusslet int känns lika omöjligt. Då stillas behovet och axlarna förflyttas till sydligare breddgrader. Andningen blir lugn, även fastän pulsen skenar. 

Ögonen klarnar, och orden sätts på lilltanken och saker och ting känns verkliga. 

Då vågar jag lita på att saker och ting faktiskt blir bra. 

Då återfår jag tilltron till livet. Då vågar jag hoppas på att vi ska sluta fred med världen och sluta göra varandra så illa som vi faktiskt gör. 

Balansen för mig betyder att jag får känna igen utan att överkänna. Överbränna. Som att komma hem.

 

Jag har skadat mig själv i många år. 

Fler år än fingrarna kan räkna till, även om jag adderar mina tår.

Sorgligt, men idag ej skamligt. Skamfullt. Råfult. 

Jag har slickat i mig all min självkritik för länge. 

Nu försöker jag sippa på tidens förlåtande coctail.

Ej halsa. 

Ej shotta.

 

Jag fick tillbaka min mens för 4 år sedan. Regelbundet, osande djuprött blod. 

Rinner ur mig fastän jag aldrig velat, aldrig bett om det.

Generellt sätt så är den mängden blod som forsar ur en männsj farligt.

Alarm alarm. 

Men i detta fall det mest naturliga som finns. 

Att få tillbaka detta djupröda flöde var ett tecken på att kroppen min har läkt. 

Kropp och psyke håll ju sams för det mesta. Men ej alltid så.

Ibland manipulerar vi det ena eller det andra, men fattar vi egentligen vad det är vi jonglerar med?

Vi dricker samhällets bedömningar och värderingar som om det vore ambrosiak. 

Men samhället är aldrig den enda katalysatorn.

 

Jag försöker skala av, för att sedan skala på, för att sedan snöra skiten åt helvete.

Ockupera mitt sinne med allt jag kan.

Bedöva mitt sinne allt jag kan.

Låssas att jag inte hör hur mitt hjärta slår utan rytm.

Ignoera att kroppen är skör och att livet är skörare.

En jävla nybörjare.

 

Men jag tror inte att allt alltid är så lätt att hantera.

Alla förändras, och samhället måste förändras i takt med detta.

Pulsen i kroppen brukar säga åt oss vad fan som händer. Men när smältvattnet tar över gatorna så tar pulsen över i hundraförtiknyck och livet blir förändrat för alltid.

Jag tror inte att vi alltid kan hitta allt i någon, men jag tror att vi kan kombinera. 

Däremot så blir det klurigt när en fuckar upp någonstans och allting är på väg att kollapsa. 

Eller när ens trasighet får folk att backa. 

Back back give you fifty feet.

Med glädje.

Men även med sorg. 

 

Vi har alla våra påsar av skit i ryggen. 

Ingen av oss är bättre än den andre. 

Om vi inte kan hantera den andres skit, dock, då har vi fler mil att kapa innan vi kan kalla oss medmänskliga. 

Att döma någon är det värsta som vi kan göra mot någon.

På samma sätt som att tid är det viktigaste vi kan ge till barn.

Vi är alla barn. På det ena eller det andra sättet.

Det dömande är krutet som laddas i geväret och sedan är någon död. 

Vi får lägga av med det. 

Men mycket annat är upphov till krutet. 

Jag tror dock att dömandet är det centrala. 

Dömande och rädsla går hand i hand. 

Vilken jävla näve. 

Väljer helst en annan. 

Upplyst är ett finare ord för påtänd. Avbränd. Konsekvensrädd.

Kom igen. 

 

Tänker:

 

Är där jag är av en anledning så god som någon annan.

Har hittat folk och fä, substanser, obalanser och alkohol men ingenting som har tänt den där flamman. 

Den som brinner i mitt vältränade men ömma hjärta. 

Den jag vill åt. 

Fuck you om du försöker att berätta för mig vad som är kroppslig, själslig, mental smärta. 

Går aldrig att mäta. Utmäta.

Men går lätt att Sönderfräta.

Kommer dock tillbaka varje gång.

 

Vet:

 

Jag är svår, och dum i något slagt huvud som försöker läka allas sår

alla dagar sjumiljoner sekunder varje år

men försöker att värdesätta tiden som du, jag och alla andra får

alla har int samma tillgänglighet till tiden.

även om den ska vara lika säker som döden och skatten. 

är privilegad för att jag får dela alla tårar och alla skratten

med folk som skulle svara ifall jag skulle ringa mitt i natten.

men jag ring int.

svarar, men ringer inte. 

Problembarn, svårnystat garn, den som ger men aldrig tarn. 

Full i fan. Kommer att ta över världen just den där inte så vackra dan.

 

Får höra:

 

Gör bättre, bli bättre, ändra fokus, ändra din bana.

 

Menar: 

 

Om jag säger att det kommer av gammal vana? 

om jag säger att det definierar mig och är någonting jag ej vill justera?

Hur kan du då propsa mera? 

Människor är här för att konsumera

andra och deras känslor. 

Jag vill ba förstå. 

Alla kan int förstå, och inte heller ska de det isåfall.

Men ord är som atombomber, och de bränner hål i mig.

Orden kommer möjligtvis att bli mitt fall.

Har inget kall, förrutom människan.

Kanske 

Vill ba int ont.

Men väljer inte mig själv först. 

Andra människor är bra på det.

Kanske är jag bara en del i balansen. 

Så käft med ditt lilla ansikte. 

Du kan lära mig allt du kan om du så bara vill.

Men orkar du inte med mina tårspill och det faktum att jag verligen vill

förändra

då kan du lika gärna gå

eller helst kuta iväg

som vi gjorde som barn på grusväg. 

fötterna vänjer sig och hårdnar.

precis som lillhjärtat.

hård som sten kallas den skandinaviska kvinnan. 

tacka fan för det, och jag undrar egentligen om det är bättre nu än innan.

segern ligger i de små tingen

det är det som symboliseras i kvinnotecknet i form av ringen

vi kommer att knyta ihop säcken och få vara jämlika

tills dess kommer jag att skrika. vråla och slåss. 

int som en slägga, men som en florett.

framför dina ögon, fastän du int ens kan se det. 

där kommer jag att ta kampen. 

Jag hoppas att det ska hända dig med, 

Jag vill ha dig med.

Men vill du ej med så kommer jag int grina blod för det.

Kamp är aldrig tvång. 

Det handlar om vilja. 

Och saknar du det. Ja då är det bättre att du vänder och kutar åt andra hållet.

Låter kanske hårt, men då är du en i sållet. 

Då har du ett annat syfte som är främmande för mig.

Inte för dig. 

Men för mig.

Och då har du en annan kamp.