Liberté, égalité, solidarité

Vi lär oss tidigt att våra liv inte är statiska,

att människan och livet är föränderligt och flexibelt.

Vi får lära oss om livets olika faser, innan vi ens har lärt oss vad fas innebär, 

och vi får veta att döden är ett naturligt skede i livets cykel. 

Det vi inte får lära oss i samma utsträckning är om drömmar och viljors föränderlighet och död.

Om att omprioritera i fas med vår utveckling, och att inte alltid behöva känna sorg för att någonting eller någon faller bort.

På samma sätt som vi förändras, går vidare, utvecklas och invecklas, ändras våra prioriteringar och vägskålar.

Det jag var villig att kämpa för ett decennium sedan har förmodligen ändrats och skändats ett antal gånger.

Den relationen jag hade till mig själv och andra för femton, tjugo år sedan eller förra året eller minuten har även den förhoppningsvis justerats och omvandlats ett tiotusental gånger eller mer. 

Min vilja då och vilja nu likaså. För att inte tala om min kapacitet. 

På något sätt tenderar vi dock att fastna i det förgångna. 

I vad vi ville, vad vi kunde, vad vi kände. 

Sentimentala stackare.

Skillnaden mellan att vilja och att kunna är enorm. 

På samma sätt som att skillnaden mellan att vilja och att måsta kan vara skillnaden mellan liv och död,

är skillnaden mellan att vilja och att kunna minst lika viktig. 

Jag vill, men jag kan inte är vardagsmat i svenska hjärnor. 

Jag kan, men jag vill inte är en mer sällsynt fras. 

Du vill så du kan är en klämcheck fras. Du kan men du vill int rimmar inte lika fint.

Jag blir ofta sorgsen när något eller någonting faller bort ut mitt liv.

Ofta tänker jag att det beror på att jag vill men inte är förmögen att hålla den eller det kvar.

Denna gång tänker jag annorlunda. 

Jag kan, men jag vill inte kämpa för att hålla kvar. 

Det är inte värt energitömningen, känsloslakten och hjärtkaoset det skapar. 

Det är sorgsamt, men en annorlunda sorg. 

En medveten sorg som kommer av att vara kapabel men att välja bort. 

Välja bort för att jag har förändrats, för att jag har gått vidare.

Välja bort för att jag inte längre prioriterar eller engagerar i.

Välja bort för att jag inte längre vill bli dränerad på min energi och styrka.

Välja bort för att jag inte längre vill.

Är i min hemstad. Min bäst-stad. 

Här är allt som det har varit, fast allt har ändrats.

Jag har en kärlek för det stilla livet, men jag rusar oftast förbi.

Här luktar allt. Gott och o-gott.

När snön smälter och gamm-skatter kommer fram luktar det som bajs.

Det  är så våren ska lukta. 
Gammalt blit luftat och påyttfött. O-trött.

Nya saker växer fram på ställen de kanske int borde.

Jag såg en stubbe. Ett dött träd. Mitt på stubben hade vitsippor vuxit fram.

Det gjorde mig glad-ledsen på det där sköna sättet.

Livet va!

Lite som när jag får rå om barn. 

Nytt liv, hela framtider som ba väntas på att växas i. 

Och jag får dela det. En liten stund.

Det är där magi skapas.

Det är då jag aldrig vill bli gammal. 

Det är då jag alltid vill vara ung. 

I blodet, i hjärtat, i hjärnan. 

Mina hjärtrötter är dock uråldriga.

Vad gör en åt det, tro?

 

Jag har jobbat hela livet på att lyfta andra, men är riktigt kass på att lyfta mig själv.

Sanna-lösningsfokuserad-fast-int-med-mig-själv-Sundelin.

Sa sa sa Su.

Min styrka?

Ja, den ligger snarare i att kritisera, förtrycka och stampa mig själv gul och blå.

Självförtroende har jag gott om, självkänsla och egenvärde är jag dock mindre tät på.

Och jag utnyhttjar det till tusen miljarder.

Är född med trubbel i blodet. 

Jag har lärt mig att balansera det.

Men ibland så vill jag inte. 

Ibland är balans så ofantligt tråkigt. 

jag blev uppfostrad enligt att livet inte skulle vara roligt jämt. Det fanns i fostervattnet. 

Jag blåvägrade. Slog bakut med mina hovar och sprang med norrskenet. 

Allt kan vara roligt. Jämt. 

Så länge ingen annan lider av det.

Men mitt eget lidande ger jag tydligen blanka fan i. 

Det har blivit dags att ändra på det. 

Många långa år har gått och jag har fått nog.

Nog av att slava, slösa och snärjas.

Jag har ett val att göra, och det valet handlar om att välja mig själv.

Min saga, min lycka, mitt brinn. 

Jag ska sluta ha dåligt samvete för det liv jag har valt att leva. 

För vi väljer varje dag. Liv eller o-liv. 

jag väljer liv. 

Liv före o-liv, skratt före o-skratt, häng före bäng släng däng och fläng. 

Jag vill och det vill jag fortsätta vilja.

Hurra för det

 

Jag fick se tranorna landa för ett par veckor sedan. 

Igår fick jag se spontandansen inta gräsmattorna och fick en historia om villkorslös kärlek. 

Små skatter som samlas i ha-med-mig-alltid påsen.

De som en kan fingra på i fickan när livet blir för stort. 

Jag fick ta med fyra tonårs-rosiga killar ut i skogen i helgen.

De fick lära sig fynda i floran och faunan, och frågade varför de inte behöver vara rädda för skogen.

Den största av skatter. 

Dessa fyra killar har haft mer tålamod än någon annan jag mött. 

Livet har slagits i spillror och alla runt omkring dem i det nya landet säger: vänta. 

Och de väntar. 

Sekunder blir till minuter, som blir till dagar, veckor, månader, år. Ändå ska de vänta. 

För första gången sedan jag fick äran att lära känna dessa unga män såg jag ilska i deras ögon.

Ilska som inte riktas mot någon specifik, utan mot någonting de ej kan förstå. 

Någonting som jag heller inte kan förstå. 

Och det stora fula ordet väntar på att läggas på min tunga: vänta. 

Ordvägrade. Storvägrade. Modvägrade.

Jag kommer aldrig att be dem att vänta. Aldrig be dem att ha en smula mer tålamod. 

Däremot kommer jag att be dem att försöka hitta förståelse.

Att söka orsaken till all denna väntan. 

Och jag kommer att bjucka på en del användbara verktyg att ha på vägen. 

Tålamod är en sällsam historia. Svår att lära, lätt att förtära.

Vi verkar ha en förmåga att jämföra oss med andra. 

Mäta lycka, olycka, känslostormar, storheter och o-storheter mot andras. 

Det har sällan resulterats i något positivt. Det är sen gammalt. 

Låtom oss försöka att lyssna på varandras Egna.

Lyssna mer än att försöka förstå. 

Lyssna mer än att försöka komma med lösningar och svar.

Lyssna mer än att tala tillbaka. 

Lyssna mer än att o-relatera såväl som över-relatera.

Det är svårt som satan.

Men det går. 

Och när det väl går så genererar det säckar av o-guld, högar av o-diamanter och vänskap så inihelvete stark.

 

 

 

Gör saker utifrån vilja den här gången.

Självfallet finns tvivlet ständigt bakom knuten och lurar, men viljan håller det än så länge på avstånd.

Viljan är av allra största vikt.

Utan den kan det lika gärna vara.

Jobbar på mycket, prokrastinerar en del. 

Helt okej formel. 

Tursamt nog så är jag fortfarande en kvist och ej en hög tall.

Kvista på, viskar jag ibland till mig själv. Väx högre säger andra. 

Blå är den vackraste färgen. Dock inte i badrum.

Våren i söder säger rosa och grönt. Kan anpassa mig till det.

Det finns inga gråzoner i hundarnas värld. Jag gillar inte husdjur och klär mig fortfarande till 90 procce i svart.

Sorgdräkt? Ja, på många sätt.

Sorg över hur outvecklade våra utvecklade hjärnor är. 

Sorg över hur världen fortfarande bygger mer på hat än på kärlek.

Sorg över uttnyttjandet.

Sorg över kapitalismen, patriarkatet, mans-och-kvinnor-och-alla-andra hatet.

Jag bär svart tills vi ändrar påt. 

Dvs för alltid. 

Jag önskar mig en skvätt rim och reson i julklapp.

December är ej här snart.

Och tacka alla o-gudar för det. 
Våren har parkerat sin damcykel och lämnar den olåst.

Till och med i Malmö.

Hälsningar från obitter.