Liberté, égalité, solidarité

Nu är jag sådär sen igen.
vad gör jag om mina nätter säg? nätter..nötter..
svante-man lånade mig idag tre böcker, varav en inte ens var hans. den måste jag vara rädd om.

ikväll har en cheescake, stor som tusan, av typen vanilj, blivit till i mitt lilla lilla kök. i min lilla lilla ugn.
och på tak, på golv, på gardin med frans för den delen.
som vanligt har viktiga frågor avklarats.
nävar knutits, kniveggar blottats.
som en onsdag, fast ändå verkligen inte.
nu ska jag dra mig tillbaka, lyssna till mitt knackande kylskåp, läsa världens bästa by och sakna paulina.
och vänta på att gå upp klockan sju för att tvätta.

Ibland bli jag bara så himla ledsen.

Hej Sverige, åsikts-trycks-religionsfrihetens land.
Hurra, pompa och ståt.
Förlåt,
men emellanåt
undrar jag om de som säger ditt och datt
egentligen spelar oss ett spratt?
Det är sagt så att den som ljuger, på tummen suger
Men inom politik och så
verkar det ändå
som om allt som sätts på print
och det som sägs så välsint
men i verkligheten utövas tvärtom
ger en hint
om att någonting är skevt och fel
i politikernas spel
för i väljarnas röst
finner jag lite tröst
när SD ligger på 6 procent
är det nått gravt fel som hänt

åstiktsfrihet är någonting genuint bra
och i en demokrati är det ett krav att ha
då måste vi även kunna ta
att vissa till främlingsfientlighet, utan kunskap, säger ja
men vi, som folket, måste våga stå upp och våga tycka
att vissa människor inte andra får förtrycka
i och med nynazism och främlingsfienlighet
måste vi ställa oss upp som en enhet
våga ta debatt och munhugg
mot de som snackar hatiskt tugg
det är någonting vi bör
men nått som alla inte gör
låt oss alla tänka efter, ska det verkligen stämma
att vi lever i ett land, där alla inte alla får höra hemma?

Det är märkligt hur vissa saker och somliga människor kan få en att känna sig uppäten.
Uppsprättad och urgnagd.
Känslan är lika äcklig som den låter.
Det är därtill obeskrivligt utmattande att bli uppäten inifrån.
Jag blir trött.
Och jag är så trött på att vara trött nu.
Trött om mornarna, trött om eftermiddagarna, trött om kvällarna, trött om nätterna.
Men en trötthet som inte botas av sömn.
Sluta ät upp min energi!
Prioritet: äta, inte bli äten.

klåpare..

Varje morgon när jag går till skolan passerar jag sjukhuset. Inget nytt, inget häpnadsväckande.
Jag brukar passera utan närmare väsen, kasta en blick upp i riktning mot morfars gamla fönster, punkt.
Inget mer med det.
Idag var det annorlunda. Idag när jag närmade mig sjukhuset såg jag det torna upp framför mig som det gigantiska betongkomplex som det de facto är.
Och när jag, med någonting liknande mindervärdeskänslor i magen, plirade upp mot fönsterraden vilken  jag misstänker är plan nio, högg det till i mellangärdet. Hur många har kommit och lämnat sen morfars långa,tärande tid på intensiven? hur många lever än och vilka gick vidare?
vilka ligger där nu och vilka är de människorna? vems morfar är där nu?

Tiden blir så märkvärdig när den sätts in i ett sådant sammanhang.
Livsfrågor känns mer relevanta, vad vi gör med våran tid spelar roll.
jag och fanny pratade om val. Moraliska, etiska, framtidsfrämjande val.
Vi pratade om fenomenet valfrihet, för stor valfrihet och begränsningen av valfrihet.
Framtvingade val, felprioriterade val, val som man ångrar fem, tio, kanske 40 år efteråt.
Val grundade på omvärlden snarare än den egna viljan.
Val att se bort från allmänviljan, att prestera efter egenviljan, bygga lodrätt utan grund.
Det var bra prat.
Fanny är himla bra att prata med. Hon är en sån som fattar utan ord.

På vägen hem tog vi en omväg genom ålidhem. Köpte svenska äpplen som jag tjyvtuggade.
Imorn får jag nya tänder, så jag tänkte för mig själv att ett äppel mer eller mindre kan knappast skada.
Den promenaden hamnar bland mina favoritpromenader; där vi gick i duggregnet, tuggade äpplen, daddlar och pratade så som man nästan bara kan prata en ruggig söndag i oktober.

Vissa människor älskar man från första mötet.
Vissa människor älskar man för alltid.
Vissa människor vill man berätta allt för.
Vissa människor längtar man efter så fort de inte är en nära.
Vissa människor skiljs man från och hjärtat nästan slutar slå.
Vissa människor vill man spara i en glasburk och ta med sig överallt.
Men risken finns att man glömmer göra lufthål i locket
och då dör den som finns i glasburken.
precis som maskar gör.

Vissa människor är farligt älskvärda
och vissa människor är alltid på väg någon annanstans

Det är alltid en massa snack om originalitet. En sjuhelvetes massa snack om det.
Originalitet, någonting som inte har kunnat utföras av någon annan. Sweet. Grymt.
Åtråvärt.
Den konservative hade hävdat att någonting så pass obeprövat knappast kan vara önskvärt, tidernas kunskap har inte kunnat bepröva det originella, och därför inte heller kunnat avgöra om det är bra eller dålig.
Utopisten skulle inte ha någonting att säga i frågan.
Alla är vi plagiat. På ett eller annat sätt.
Sträva efter att vara en smula originell genom att erkänna det.
Med ett finare ord kan du säga dig vara inspirerad av andra, påverkad, influerad.
Om det skulle kännas bättre.
Jag gillar tanken på att vara en piratkopia.
Och ser man det från den ljusa sidan så är förutsättningarna för att en piratkopia made in Sweden är av bra kvalla bra långt bättre än en made in Taiwan.

Jag har kokta rödbetor i min kyl. Fina, djupröda rödbetor i en burk, i min kyl.
Och på spisen. Och på skåpluckorna. Och på golvet.
Man skulle nästan kunna tro att jag har avrättat någon, rätt upp och ner, i mitt kök.
Bara sådär.
Men det har jag förstås inte. Jag har bara kokat lite rödbetor. Fina, djupröda rödbetor.
Som jag har. I en burk. I min kyl.
och lite pesto i en burk brevid.
Yum.



På tal om avrättningar så har jag länge funtat på vars ordet härstammar från. Hur jag än vrider och vänder på det kan jag inte hitta en tillfredsställande förklaring. Det får bli en fråga för VI´s Ingemar Unge.
På tapeten är för tillfället faktumet att flertalet stater i USA under de senaste åren drastiskt skurit ner på, eller helt avskaffat dödsstraff i samband med den ekonomiska krisen en smula ironisk. Optimisten ser detta som ett framsteg medan cynikern ifrågasätter vad som sker när ekonomin åter är i balans.
Efter det senaste uppropet mot dödsstraff under OS i Kina har det trappats ner på uppmärksamhet för alla de som avrättas i tysthet bakom de framstående regeringarnas draperier. Kina, Iran, Nordkorea, USA.
På onsdag börjar jag jobba med amnesty igen. Det känns som en välkomnad glädjeboost. Senast jag jobbade med amnesty gick jag i gymnasiet. Skamligt hur snabbt tiden rinner iväg.

När jag ändå är inne på tid ska jag spy lite galla över hur svårt jag tycker det är att få den att räcka till.
Egentligen är jag sinnessjukt rik på tid men det känns som om jag felprioriterar hela tiden.
Som att gå ut för att köpa äpplen och komma tillbaka med potatis.
Totalt jävla värdelöst.
Det värsta är att jag går runt, medveten om att jag hela tiden har en molande känsla av felprioritet, övertygad om att jag ska göra om, göra rätt nästa gång. Eller gången efter det. Eller gången efter det.
Men hur det nu än är så blir denna nästa gång inte av.
Skulle det finnas en kurs i konsten att prioritera rätt skulle jag se till att stå först i kö.
Men nu finns där ju ingen sådan kurs. Och sen har vi det där jobbiga faktumet att det mesta sitter inom en.
Egentligen är det ju så banalt och enkelt. Det är bara att bestämma sig.
Som att ikväll kokar jag rödbetor.
Det var en fin prioritering.
Plus i kanten på det.
Men så borde jag ha prioriterat att hoppa i säng, sova bort tröttheten och vakna pigg som en mörtjävel imorn istället för att göra massa ovettigt skit. (Eller ja, hoppa var väl att överdriva. Hur ofta Hoppar man i säng? Egentligen?)
Minus i kanten på det. Plus minus noll.
Bättre än att gå back.
Äsch, klicka lite vettja

Min skrivkramp tycks ha släppt sitt isande grepp om mig. Uppgifter som hittills tett sig omöjliga överkommer jag från och med ett par timmar sedan med någonting snarlikt lätthet. Orden strömmar till och det byråkratiska språket kommer till sin rätt. Lagförslag, propositioner, motioner och riksdagsbeslut tolkas och refereras. Tiden rinner iväg men det kan inte hjälpas. Jag har alltid skrivit bäst om nätterna.

Det är skönt när språket kommer tillbaka. När skriften kan utnyttjas i sin fulländade form och orden kramas ur en, nästan bevingade. I takt med regnet som verkar stå som spön i backen bakom mig trummar tangenterna och meningar, stycken, avsnitt och kapitel bildas och byggs på.

Någonting jag reflekterat mycket över den senaste veckan är människor som dyker upp i ens liv och stannar kvar, utan någon synbar mening eller anledning. Finns de där utan orsak eller är de pusselbitar i det livslånga pusselläggandet? Ska man hitta ett sätt att passa in dem eller kommer det med tiden? Tiden ger orsak finns det någonting som heter, är detta någonting det kan syfta på?
Jag tror på ödet till en viss del, men jag är därtill övertygad om att ödet inte är någonting helt predestinerat. Vi kan helt klart påverka vårat öde genom handlingar och icke-handlingar. Bör man handla så att personerna i fråga får en mer betydande roll i livet? Eller ska man icke-handla och låta dem bida sin tid?
Det är svårt att veta.
Men nu är inte rätt tid för beslut av den kalibern.
Nu är tid för ett sista glas vatten innan regnets smatter mot rutan ska få vagga mig till sömns.

Trots att omständigheterna mycket väl kunde ha avrundat det till en sjuhelvetes dag
har jag upplevt den grymmaste på långt och länge.
livet är swell

flams och trams är det roligaste som finns
likförbannat blev jag darrhänt och nervös under ett par svaga minuter under eftermiddagens flyt.


när alla goda män är tagna,
är det ldå man går över till kvinnor?
eller helt enkelt ska tyda samtliga uppenbara tecken
och se det som dags att lämna 70talisterna för lite new blood?

Det är mycket ensamtid nu. Ensamma dagar, ensamma kvällar, ensamma nätter.
Skolan är visserligen skogstokig, människor uppe i en non stop, men efter förmiddagar speckade med aktiviteter ebbar det ut och kvar är bara jag.
För första gången på länge känns det bara skönt. Skönt att vara ensam, skönt att enbart svara för mig själv.
Mina tankar, mina görelser. Jag gör det Jag vill göra, och äntligen känns det okej.
Skönt.
Inte ångestladdat.
Ikväll var jag på bio.
Konstigt frigörande känsla av att sitta själv i ett rum där alla andra är fler.
Mitt intryck. Min åsikt.
Min promenad hem under stjärnorna.
Mitt val av väg.
Min fötter som trampar ner frostat gräs.
Mina stopp, mina trallar.

Jag är återigen min alldeles egna.
Inte sen sexan har jag upplevt den känslan.
Jag känner mig stark och rakryggad.
Och plötsligt sover jag gott som ett barn.
Alldeles ensam

Var ute på sen promenad här om kvällen. Isande kyla mot kind, skärande vind.
Svassade omkring ömalm,  bedömde äppelträd, spinkade i fönster.
fick syn på en poster som fångade mitt intresse; även solen har fläckar.
Även solen Har fläckar.
lättnaden jag kände just under den stunden, och under resten av kvällen är svår att beskriva.
Det är okej att ha fläckar.
tydligen.
äpplen har också fläckar.
så varför skulle inte jag kunna ha det?
synd är det om människan som inte kan acceptera sin förmåga att fela.
jag har felat så omänskligt mycket i mina dagar.
men allt jag kan göra åt saken är att försöka att inte fela igen.

Nytt för den här veckan:
Jag har börjat vrida och vända på dygnet, somna tidigare, vakna piggare.
Ett krav för att jag ska palla med morgonföreläsningarna som än så länge sticker som en nål under huden.

Smärtan i tänderna hindrar mig från mycket, som att le stort, äta äppplen, tugga hårdbrö..
men kaffe kan jag fortfarande sörpla.
gud ger och gud tar hade jag kunnat tänka om jag trodde på herr gud.
nu nöjer jag mig med att ta två alvedon åt gången, äta flytande
och pyssla om mina fläckar

Idag har jag börjat styra upp min framtid.
För mig handlar det inte endast om att plugga, det handlar om en dröm.
jag står i valet och kvalet, ett ilands kval visserligen, men likafullt ett val. och ett kval.
I och med den nya kursen jag läser har det dykt upp en hel del tankar i min arma skalle;
jag funderar över regeringens förtroende och icke-förtroende.
ska riksdagen fortätta att leva på att "majoriteten inte saknar förtroende för den nya regeringen" efter nyval?
jag funderar över proportionella kontra oproportionella fördelningar av mandat
ska länen erhålla mandat efter folkmängd även i fortsättningen? och ska vi ens fortsätta dela ut mandaten i valkretsar?
jag funder över positiv kontra negativ röstning.
vad är ja, nu är det bevisligen enbart nejen som räknas i folkomröstningar.
vidare, norrlands del i sverige, ska den främjas eller inte. urbefolkning eller ej. norrland är en tredjedel av svea.
norrland blir mer och mer urbaniserat och det påverkar mandaten. men vi som är kvar då?

ikväll har det handlat om goda vänner och musik. bland det bästa jag vet.






















life is awesome
särskilt utan hitler och hans gäng

Så. nu är helgen över ännu en gång.
Jag har kommit tillbaka till den norrländska spelplanen och det mesta känns skapligt.
Stockholm var generellt sett en fantastisk idé och officiellt sett en hit.
Varanen praktiserades i stor utsträckning och på tåget hem hittade jag en ny vän.

Väl på hemmaplan, 06.37 på minuten, blåste det storm och vägen till storgatan har sällan känts längre.
Efter omsvir och en slät kopp svart guld grenslade jag sture och axade upp för svingen.
Jag lyckades somna tre gånger i röda rummet innan jag gav upp och bokstavligen släpade mig till föreläsningssalen.
Den nya kursen jag läser, svensk författningapolitik, är i teorin viktig och bra. i utövande form är det dock ett sömnpiller. Antiklimax! ytterligare 2 gånger lyckades jag somna innan maran var över.
Ämnet i sig är det som sagt ingenting fel med. En smula oattraktivt på pappret men det är å andra sidan kokain också.
Det tragiska är att föreläsaren denna gång är Js motsats. Trots dubbla föreläsningar och ett antal upprepningar av sitt namn vägrar jag lägga det på minnet. Mannen i fråga lär inte bli långvarig i mitt liv.
Dagens gästspel av Ibbe Baylan var däremot en frisk fläkt i den annars så ökentorra föreläsningsstrukturen.
Baylan, som bekant är en sympatisk och jordnära joppe, tog snäppet över en timme av våran föreläsares annars gravt förvirrande och frustrerande försök att greppa valsystem och väljarpåverkan. En smärre frälsning.

Söndagens besök på moderna har satt djupa spår i mitt inre. På min näthinna sitter Dalís genialitet som fastetsat.
Utställningen var en fröjd för ögat och sinenna. Rekommenderas starkt till alla som plannerar eller för den delen inte plannerar ett besök i huvudstaden inom den närmaste framtiden.

Nu ska jag avbryta mig själv och återgå till min egentliga uppgift.
4 kapitel, chilinötter och te.

Kameran är back on track, och alex har lärt mig konsten att leva utan usb-kabel.
Batterierna är däremot inte vad de än gång varit.
Laddningsbara batterier var verkligen inte det genombrott jag en gång trodde att de var.