Om felande länkar och brutna organ
Imorgon är den tionde dagen. D-day. Damma-dag.
Dagen som lockar och pockar med sin innebörd. Men som även lämnar en unken smak i gomspalten.
Som vanligt delad i känslan av familj och traditioner.
Så även i känslan av att konstant vilja befinna sig just exakt någon annanstans.
Det tar på krafterna att vara delad. O-hel.
Att bita sig i tungan för att int skrika för det aldrig går att veta vad som ska komma ur käften.
Det tar på krafterna att ha dåligt samvete.
Att ständigt vilja kompromissa och vika sig för den större massans glädje.
Men att göra det på bekostnad av sig själv brukar sällan bli särskilt lyckligt. För någon.
Kanske lär en sig aldrig.
Eller så gör en det.
Det är hur som helst dags att dra tillbaka trupperna, retirera och lappa ihop de sårade. Skadeskjutna.
