Om saker och tings förgänglighet
Tiden ba går och vad består?
Så många omkring mig lägger ner på tok för mycket tid på ovässentligheter, förgängligheter, förträngligheter.
Hänger upp sig på saker som imorgon faktiskt inte spelar någon roll. Än mindre nästa år eller i livet efter detta.
Även jag är förgänglig. Och även jag hänger således upp mig på saker och personer som kommer och går. Men har blivit bättre på perspektiv. Har utökat mina tankemil och fattar mer än förr.
Det är tokjobbigt och överskönt på samma gång. En vidare hjärnbalk tröstar dock sällan när nordanvinden blåser och självrannsakanen gör en hålögd och tårögd på samma gång.
Då är det nära till hands att en vill stänga av.
Avstängningen breder dock ingen vidare mark för att utvecklas och gå vidare. Snarare viskar den giftiga tröstsamma ord om stagnation.
Stagnering är visserligen nutidens sammhällsplanering, men det betyder int att jag behöver gå på luret.
Att hålla en befolkning oinsiktsfull och lurfull är det fegaste sättet att regera på. Samt att reglera på.
Att tillåta en befolkning att vaggas in i vinkoma och reality-tv koma är att kränka deras intellekt, deras solidariska förmåga samt deras förutsättningar att uppnå en samhällsform som på något sätt kan kallas optimerad.
Kortsiktig lycka är en drog som vi alla missbrukar, och hur kan det rimligtvis vara på annat sätt när vi indoktrineras till att tro att långsiktig lycka är saga och osanning.
Att gå med osanning var en gång i tiden någonting som var männsj skydde som pesten.
Idag bär var och varannann nisse med osanning, från pöbel och drövel till stadsapparaturens främsta representanter.
Att ta sikte på ett snällare samhälle för varenda nisse som ingår, och borde få ingå i det är att inte fästa sig enbart vid förgänglighetens ting. Och innan jag avgår från detta jordeliv vill jag göra vad som går för att bygga på ett samhälle som består och där människor är människor och inte smuts, hundar eller får.
