Liberté, égalité, solidarité

"Folk är folk, och fä"
Jaha?
"Jamen han var full.."
"Du vet hur det är.."
Va?

För många tillfällen, för många situationer.
Finns det en ursäkt för ett betéende? Kan man ursäkta sig genom att man är "bara människa eller "bara full"
Ptjao, säger jag. I visst fall. Men absolut inte alltid.
 Att kalla någon, helt oprovicerat, för fitta, okunnig, blåst eller blond. Dum i huvet, kass, helt pantad etc etc bara för att man saknar argument är inte helt ok för min del, Vist, jag är inte skapelsens bästa barn själv när det kommer till skällsord, men jag vaktar min tunga med förståelsens varma barm för det mesta, Eller försöker i allafall. Och som min psykolog säger; så länge du försöker så..
  Att försöka. Intressant concept. Finns många, för att inte säga otaliga, tolkningar när det gäller att försöka. Men jag anser att ett försök är det minsta man kan ge vad det än gäller. Ok, du kanske säger  "ska jag ge den eller den en ny chans när hon/han gjort.."
Handlar inte om det! Upp till dig, din relation, men gör ditt bästa genom att vara sann mot dig själv och lyssna till dig själv, vad du vill och hur du vill reagera i just denna situation.

  Men att kunna säga till sig själv; jag har gjort mitt bästa, hur fantastiskt är inte det
   Så folks, gör vad ni kan, och behandla varandra efter det

skål

"Vad ska du bli när du bli stor?"
En tillsynes oskyldig fråga.
Då.
Nu, när dagar och år passerar med vinden är blir det mindre och mindre oskuld, mer och mer känsligt, när samma fråga droppas.
"Jag ska plugga juridik" sa den ene, "det ger grymma pengar samtidigt som man skipar rättvisa. "Läkare siktar jag på" påstod den andre "bra cash, i samklang med att hjälpa folk i nöd. "Jag hoppas på mitt band.."
Det blir en lite tryckt tystnad i skaran.

Onekligen är det en blandad skara jag talar om. Jag talar om medelålders kontra dagens ungdom. I generation 2000 är man grym, jävligt grym om man pysslar med någonting utanför den vanliga ramen. Utanför arbetarens knotiga vardag. Man är ball, fräsh, beundransvärd.
Men så har det inte alltid varit. Disskuterar man med 50-talister får man en helt annan bild målad för sig. En bild, där barnet som blev läkare, eller kanske ekonomichef, fortfarande skänker status till famljen. Bevisar att en uppväxt med knapra tillgångar kan omvandlas till en framgångsrik framtid.
Framgångsrik.
Jag smakar på ordet, men kan inte riktigt placera smaken. Min föreställning av framgång skiljer sig så till den milda grad, från samma ords betydelse för en annan generation.
  I en värld där pengar skapar välgång och lycka, och jakten efter oberoende och välfärd aldrig riktigt tycks ta slut förstår jag att man bör tänka praktiskt. Vad ska jag göra, där jag kan få säcken så snyggt ihopknuten som möjligt? Kan jag blanda en ekonomi som inte sluttar, med en vilja att göra gott?
  I en värld där ens yrke sätter en i en ficka, en ficka många gånger bestående av mer bräckligt materia än den sköraste glasyta,  gäller det att spela sina kort rätt.
Men är det framgång? Är det välfärd? Är det lycka?!

Vad hände med de drömslott som man besvarade frågan med som yngre?
"Jag vill bli prinsessa", "Jag vill bli sångerska", eller "Jag vill hjälpa de barn som inte kan leka med samma leksaker som jag"
Pausa vid den sista drömmen.
Det är den dröm jag fortfarande klamrar mig fast vid.
Vet inte om jag kommer att kunna få den uppfylld, men det är vad jag strävar efter. Vare sig det ger mig mega cash, eller inte. Vist, jag hymmlar inte med att stålar är grymt. Jag mår inte heller bra av att vara utan dem, men jag sätter inte ett likamed mellan vare sig min lycka eller min livskvalité med dem. Jag har svårt att relatera till mentaliteten att allt går att köpas med pengar, och att det dessutom ska gå så snabbt som möjligt. Snabba cash ska ge snabba köp; en ny plasma, en resa eller en soft inredd lägenhet. Prylar och nöjen. I all ära, å ena sidan, förödande när man ser baksidan. Cred till att vilja ha det man längtar efter, men jag har ingen respekt för att människor sätter sig själva i knipa för att nå dit så snabbt som möjligt.

  


Kanske den vackraste delen av sverige
 

Umeå är kallt och fukigt. Träden glimmar. Det är dagar som idag och igår som jag är rätt nöjd med att vara norröver.
Kallt som satan, visserligen, men det gör som inte så mye när solen softar.

Spanskan rullar på och det mesta har blivit ruitin igen. Typ som att dricka gott kaffe på mornarna, att gatorna är tomma på hurrikutter och att efter tre på lördagar är systemet stängt. Har även vant mig av med den mindre sköna ovanan att snacka bull om folk och fä på svenska. Iofs var man ganska chanslös i big b, då 59% av alla man stötte på på carren var svennebananer.


  Det är nice att ha morgontidning igen, även om det inte är lika nice att läsa vad som skrivs. Läget är ganska taskigt för gemene man, och det verkar som om kärnkraften kommer att utvecklas trots allt. Lurt att över 50% av de som röstade emot kärnkraften på vid förra folkomröstningen idag är för en utveckling av kärnkraft, och därmed även för fortsatt dumpning av kemiskt avfall i berggrunderna. Jippi.
  Jag själv känner ingen större önskan att leva på hoppet att "ingenting ska gå snett", är inte övertygad av argumentet "men det har ju trots allt inte skett en olycka på mycket mycket länge, inte sedan.."
Tjernobyl stavas ordet som många gånger skulle avsluta den meningen.
Och Forsmark kunde ha blivit ett annat avslut 2006, även om man den gången lyckades avvärja olyckan. Halva säkerhetssystemet föll dock på kuppen, men det är inte riktigt pk att tala högt om den saken.

På tal om pk, så finns det gott om folk som sprider pk-andan, den gamle goe.
Dessa onämnbara har förmågan att irritera mig nösse sjövilt vissa dagar.
Liksom Heja jante och pk,
för mig är det inte riktigt ok.



inte vinter




inte helt utanför dimman

Finns för lite färg på det här stället insåg jag.
Har grävt lite i ditt och datt ikväll; funnit några godingar.
Håll till godo




DET FANNS EN TID..


 ..då pellos finest höll rådslag



..då Maltas finest tog järnen sida vid sida



..då jag var smyg stirri




..då man kunde mixa vänner med bra resultat
utan att det blev kaos




..då folle var king




..och vi var mer spontandansande




..då min kopp alltid var störst




..och vi höll tungorna på plats



..då jag kunde ha erövrat Ryssland i somliga av mina utstyrslar..




..och resterande världen i andra

Det är morgon. Jag ligger i sängen. Någonstans ligger mobiltelefonen och avger ett jävligt irriterande ljud;
Det är dags att vakna.
Morsan skicker in huvudet genom dörren "det ringer och ringer och ringer någonstans!"
"Det är mitt larm" mumlar jag surt.
Klockan är 07:00 och för andra dagen i rad försöker jag vända dygnet.
Opp å håpa, koka te, försöka konversera tröttheten till trots.
Misslyckas brutalt.
Klipper håret på mig själv utan varken linser eller glasögon. Katastrofen är ett faktum.
Gör yoga och vaknar till lite.
Ser hur håret ser ut och ryggar tillbaka för spegelbilden.
Kikar ut genom fönstret. Grådask. Suckar.
MEN!!
Kommer på att grahamsmjölet hägrar i skåpet. Hurra!
Fram med kastrull, decilitermått och grahamspåse. Kok, kok och vips blev där gröt.
Jallar vidare mot kylen för att ta fram äppelmoset när..
..jag får syn på de små mögel-klattarna som likt parasiter har klamrat sig fast på äppelmosets yta.
Huga. Hinner tänka tanken "ska jag.." nästan fullt ut innan jag äcklas av mig själv. Och av världen och dess orättvisa.
Grahamsgröten intas med tärnat äpple och en sked lingonsylt.
men mitt liv kommer aldrig att bli detsamma igen.