Liberté, égalité, solidarité

Midvinternattens köld är hård.
Men inte i umeå. Här känns det i hela tillvaron att det börjar våras.
Inatt drömde jag om prunkande rabatter i snödrivorna; Tö-dropp från taken och konstigt curry-kebabbkött i plastpåse. 
Jag drömmer så konstigt om nätterna nu för tiden.

Igår svängde nusse och maysan förbi just när jag skulle svälja min sista tekopp för dagen och tacka för mig.
Vi hamnade runt köksbordet, det slitna, och jammade skit.
Jag och nusse pratar mycket barcelona när vi  ses.
det är skönt, barcelona fattas mig.
Har tänkt mycket på Atma och Erik på senaste. buhu, vänner, komsi!

Mikal droppade sanningen om sin årslön igår. Jag trilla nästan av pinn. 
Snuskiga mängder slantar, inga csn bidrag där inte!
Livet är grymt sa bonden till grisen. Grymt grymt sa grisen. Ungefär så känns väl dagsformen efter avslöjandet..

Näsan rinner och fötterna värker.
Mormor ringde och förbannade förkyldningar.
Papi stekte hamburgare och hade föroläsning om allt skit livsmedelstillverkarna puttar ner i käket.
Fötterna gjorde ont redan då, och jag vispade ihop smet till raggmunkar.
Och tjockpannkaka.
Och tunnpannkaka.
Nu har jag blåa läppar och
vårat kök ser ut som ett övergivet pannkaksland.
 Jag undrar om det är dags att jag slutar laga pannkaka till ett tjogg
när det faktiskt bara är två munnar som ska mättas?

Jag har fortfarande ont i fötterna.
Dags att sluta jobba i obekväma skor,
eller
skaffa ett jobb där jag inte springer fram och tillbaka 16 timmar i sträck..

Glädjen känns bortblåst
poff

bring sexy back?

Fredag förmiddag, ännu en dag i raden av försovningar.
08:30 skulle jag vara stationerad vid kaffebryggaren. Mja så var planen, framtills ungefär 10.05 då jag fann mig nyvaken och alltså fortfarande i sängen, på ett alldeles för tryggt avstånd från såväl station som kaffebryggare. Suck.
  Te istället, alltså. Komponerat av spanska böcker och en alldeles för högljudd Jussi Björling i bakgrunden. En alldeles för högljutt, triumferande mor kan även adderas på det hela;
"Lyssna, Sanna, inte kan man väl jämföra Paul Potts med Jussi Björling, inte? Jussi Björling, han kan Sjunga Han!"
Jag borde hitta en annan lösning på min bostadssituation.

Men jag fattar ändå inte.
Då min kropp var i kaos och mardröm, värre för var sekund som passerade efter nyårsnatten, slank en gammal comrade in på återbesök. Kluns och klunk, och herr järntablett tog återigen del av mitt liv.
Blir det bättre?
Ens av smärre öfverdosering 2 per dag?
Näe.

Vilken fantastisk tur för mig då, att det alltid går att hitta syndabockar i såna här tillfällen.
  Typ läkemedelsbolagen som inte gör bättre järntabletter.
  Typ naturen som inte tillsatte mer järn naturligt i frukt och grönt.
  Typ min mor som inte gav mig evigt, och automatiskt, påfyllbara järndepåer vid födseln.
  Typ idioten som föreslog att kvinnor ska stå för reproduktion av mänskligheten och därför pissar blod en gång i månaden.
  Och vilken fantastisk tur att människan har uppfunnit en otalig mängd nämnder där man kan reklamera varor/produkter/tjänster som inte tillfredsställer en på ett tillfredsställande sätt (mycket vag definition)
I mitt fall finns det inte mycket att disskutera.
Här skall till att reklamera! Eller som erik uttrycker det så fint: Reclaim life.
  Det är till after worken man går för sånna ärenden, eller hur?

Fler människor som borde reklamera:

George Bush d.y - trist att bli hatad resten av livet bara för att han aldrig fick leka krig med plastfigurer som barn och därför såg sin chans i legosoldater som äldre.

Hitler the one and only - att Nästan ta över världen..

Sörlänningar som flyttar till umeå för mindra slaskiga vintrar - synd.

Människor som mist det mesta i naturkatastrofer - borde ha börjat återvinna tidigare, mate.

(bubblare) Morfar - hamnar först i kön, alla dagar!

Hurrikutter på ramblan

Tack och bock, nu ska jag svira om och sticka ut och springa.
  Enda sättet att fly Björlings stämma, utan att få halsen kapad på cupen.

(en liten bakläxa som matchar dagsformen.)
 

..att dricka en dubbel espresso kring tiesnåret när morgonen efter är tänkt att vara tidig. tack och bock
..att dricka en dubbel espresso kring tiesnåret när morgonen eter är tänkt att vara tidig, och kaffekopps nedtrappandet har varit ett faktum i cirkus 2 veckor totalus.
..att slutföra drickandet av en dubbel espresso kring tiesnåret när morgonen efter är tänkt att vara tidig, och kaffekopps nedtrappandet har varit ett faktum i cirkus 2 veckor totalus, och kroppen redan efter första sippen reagerar med en kickstart.

men i helvete vad bra den satt.
tillbaka i matchen, och inga fler kaffeuppehåll på hemfronten. 

  Min trollvinter verkar ha fått nog, och Nusse är fast i big B tills på fredag.
Världen utanför verkar ha tappat sin charm, och bättre är det inte direkt inomhus.
Återigen dras tankarna till mamman, som övertalade mig till att bounda med överdragsbyxorna.
..och där kom signalen för att, en gång för alla, sluta hajpa överdragsbyxorna.

trutt. truttare. truttast?

jag vaknar inte på mornarna. Kommer inte upp.
Snoozen blir min död.

Jag vet inte om det är dagsformen,
eller om det helt enkelt är så här det är.
Men jag misstänker att jag redan är less på vintern

Idag är det mycket i görningen

Förresten har jag nya framgaddar.
I plast, tillsvidare
No more glugg, no more jarrr

Det fortsätter snöa.
Jag fick snö i näsan när jag var ute på lunk. Och i ögonen.
Cyklop borde man kanske börja använda sig av på sånna här bredddgrader.

Kokade ärtsoppa till middag. 12 portioner.  Fy fan vad gott!
Störtnöjd är jag. Ska börja koka ärtsoppa minst en gång i veckan.
Snorbilligt. Men man luktar ju inte så gott efteråt.
Det är kanske nått man får räkna med. Lite svinn.
Man kan ju inte få allt..
Och fiender slipper man ju. Ingen vill slåss med nån som luktar skit.

Fick ett himmla bra telefonsamtal idag.
Jag är fortfarande glad. Så där spralligt glad.
Varm liksom.
Telefoner kanske inte är så dumma, trost allt.

Obama svär president eden imorn.
Det surras om förväntningar från alla jävla vänster man kan hitta.
De svarta har förväntningar eftersom han inte är vit.
Kräver sanktioner "Obama borde ju veta. Han har ju svart i blodet"
De vita har förväntningar eftersom han inte är vit.
"Obama kommer si och så, han är ju den första svarta presidenten i USA"
  Européerna har förväntningar eftersom han är mer på våran sida
när det kommer till miljö och andra viktigheter
USA har förväntningar mest för att det ska vara så.
  Men alla experter snackar om att alla kommer att bli svikna
eftersom löften inte kommer att hållas,
och en man inte kan leva upp till så mycket som världen kräver av den här Obama
Jag svär jag inte avundas den mannen

Söndagnatt, 18-19 januari 2009.

Fick för mig att ta mig i kragen och bona golven här. Gör nämligen vårfint i mitt liv, och varför inte även här då, tänkte jag.
  Tillbaka i Umeå, på hallonet. Samma hus, samma familj, samma flickrum. Men ändå någonting nytt i år. Inte direkt fysiskt känn- eller formbart, men närvarande. Och det känns skönt, hoppfullt på något vis. Äntligen har jag fått känn på lite förväntan, lite glöd, inför den här våren. Hittills har jag mest donat på i något slags töcken, lite apatisk har tillvaron tett sig. Men inte nu längre som sagt. 

  Sen jag kom till Sverige igen har det varit en del riktigt fina trollvinter dagar. Som i lördags när det var närmare 20 minus och man riktigt kunde lukta sig till snorkylan. Sol, och faktiskt ljusare lite längre om dagarna än jag trodde. Fantastiskt. Även fast jag skulle ljuga nåjävulskt om jag påstod att kyla är min grej. Fast kanske ändå, kanske kan jag pola med kylan i år. Nytt för denna vinter är överdragsbyxor som jag, under pistolhot, kirrade i lördags.
Inte riktigt på kartan, men fy fan vad sweet det är att använda dessa överdrag.
Jag trodde aldrig jag skulle höra orden komma ur min mun, men jag är grymt glad att jag gav efter för pistolen.. 
..och nej, täckkjolen är inte på G.

  Idag tog jag och brorsan bilen och nova med oss för lite skridskoåkande på umeås motsvarighet av big B; Berghem vill säga. Nova är smygfeg, men isen är jävla hal alltså, och har man inte stått på grillor mer än en gång tidigare i sitt 4åriga liv så är det kanske inte så konstigt. Gick hyfsat ändå, men självklart ville hon inte alls lyssna på mig när jag skulle komma med lite "goda tips och råd" (som jag hade kallat det om jag varit 60+) föredömlig faster som jag är.
Drahelvetti unge, skyll dig själv då! Men framåt kom hon!
Ibland.
Sen var det mycket bakåt, upp med benet i konstig vinkel, åt sidan, ner i isen; med huvut före, med rumpan före, med arm, tå, mage..
ptjao envis är hon i alla fall, ( f )isprinsessan.

  David gjorde förresten en intervju med mig i lördags, om vilka platser jag besöker under en dag. Eller ungefär: vad jag gör under en helt vanlig dag. Mycket deprimerande.
Men! för första gången i mitt liv är jag faktiskt okej med det. Okej med att den mest spännande platsen jag besöker under en dag är förrådet.
Okej med att jag softar omkring på hallonet, är ute och går eller springer i dagsljus varje dag, reder ut lösa tåtar i tillvaron. 
En tillvaro där Veckohandling på obs plötsligt är rena äventyret.
en tillvaro som på pappret är riktigt jäla trist..
För det är så oväntat nyttigt. Och jag mår så oväntat bra av det. 

  Framöver (typ från och med imorn) kommer jag att bygga på spanskan så jag slipper toktappa allt som barcelona gav, sen börjar jag nog jobba om nån vecka.
Lite beroende på humör.
Fortsätter årets trend med att jobba med mig själv och mina behov, och med att faktiskt ta hjälp av andra.
Tar tag i volontärarbete och håller tummarna för att jag lyckas ramla in på kursen i lindy hop. (Funkar inte det så får salsan bli main dish)
Jagar morsan kring joggingspåret  med blåslampa en gång i veckan, och spanar lite på capoeiran här i Umeå. Ligger lågt med bira och kaffe. (Igår drack jag faktiskt en kopp, min första kopp kaffe på 10 dagar.  Annars sippar jag brunkullan morgon middag och kväll)
Försöker dryga ut på DN så mycket jag kan om söndagarna, vk om vardagarna känns gråare än betong, och jobbar på att undvika att sluka allt om Israel-Palestina konflikten (vilket jag självklart inte alls lyckas med)
Fnular på Obama, svenne politik och fjällvandring i sommar.
Firar att mina föräldrar är medvetna och fantastiska, och att möjligheterna att återvinna är så sjukt mycket bättre här än i barcelona.
Rastar bilen smyg-regelbundet och försöker hålla mig borta från häckar.
Jobbar på att bygga upp ett nytt socialt liv och lägger slantarna lite på hög för att kunna åka till Åre, Övik och Norge; Besöka söstra mi, faster peppad på hemmaplan och sist men inte minst, mikal.
Fick höra att det kallas att "gräva där man står".
Och kanske är det just det jag verkligen behöver, och egentligen hela tiden behövt;
En jävla fin grop, precis där jag står.

Sitter och ruvar på Roca 3. Portugiserna har tatt emot oss med öppna armar, likförbannat har jag åkt på magvirus nanting,
bajset rinner och jag kräks och mår rövare.
fy fanken
Nytt plan, flyger 18:35 ikväll. Och jag nojar ihjäl mig för att det ska krascha.
Sista etappen.
Ciao

Det är sista gången jag bloggar från våran egna del av stan; Roca 6, 53 trappsteg opp.
Vi har haft mycket "sista" under de senaste dygnen. Sista torsdagen, fredagen, lördagen, söndagen, måndagen och nu tisdagen. Sista hummusen, sista festen, sista kloakölen, sista måltiden..och nu sista natten.
Vi har haft en sista trubadur session ikväll när de tre musikaliska gossarna på multipartner var på ett sista besök. Jag har använt köksutrustningen för sista gången, vi har burit ut soporna, käkat kring marmorbordet, använt brödrosten, gnällt på knivarnas slöhet för sista gången. Kokat de sista äggen och käkat havregrynsgröt för sista gången. Ptjao ni hajjar mönstret.
Kvar återstår sista kaffet. Då kommer jag fan lipa.

  Nyårsafton känns flera sekler bort. Att det faktiskt bara gått en vecka sedan jag och nusse kom hem finns inte på kartan. Det har hänt så oanständigt mycket, bra och dåligt. Mest dåligt på pappret, men det dåliga tycks tappa all betydelse när jag tänker på allt bra som hänt. Allt och alla jag tycker om, med och i Barcelona. Byråkrati-biten, läkarundersökningar, polisanmälan och utslagna tänder bleknar som bort och inte en gnutta av mig vill åka härifrån.

  Igår hade jag och Barcelona en nostalgi dag tillsammans. Jag var överallt och ingenstans, traskade alla numera välkända gränder, såg alla platser jag tycker mest om; parken, hamnen, Gracía, Catalunya..det var bra, men gjorde en smula ont högra hjärthalvan - den hjärthalva jag makar plats i för nya platser och människor. Barcelona finns alltid kvar, men det som finns här just nu gör inte det för alltid. Inte ens nästan. Problemet att bo i en stad dit människor åker, flyttar, drar till provisoriskt är att man säger så jävla många hejdån. Och inte bara hejdån utan avsked på riktigt. Jag har aldrig varit särksilt glad i hejdån, och verkligen inte i farväln, så egentligen borde städer som Barcelona inte alls vara nått för mig. Men Barcelona är det, på så stört många sätt och vis. Hoja det känns riktigt illa inombords.

Men det kunde ha varit värre. Väldigt mycket värre.
Från och med imorgon bor vi på andra sidan gatan, hos världens bästa portugiser.
Det var allt från Roca för denna gång. Nu ska vi lipa lite och sen ta tag i oss själva.
Ádeo, eller hej då på ren svenska