Liberté, égalité, solidarité

Ett av mina mål med den här hösten är att värdera mindre.

Piece of freckin toffee-banana cake tänkte jag i början.

He ä väl ba å jö.

Det visade sig förstås vara långt klurigare än så.

Under hela mitt liv har jag fått inpräntat i mig att känslor bör hanteras.

Analyseras, determineras, ompacketeras eller magasineras.

Det vill säga, etiketteras.

Att ständigt mala ner och undersöka känslor tar tid.

Det tar energi och det stjäl fokus från andra saker.

Självklart ligger det en vikt vid att spåra känslolivets ursprung,

men att göra det i tid och otid tror jag motverkar syftet med det hela.

Ibland är det nog med att bara känna.

Tillåta känslan att finnas där, utan att värdera den som positiv eller negativ.

Fysiska känslor och psykologi är inte samma sak.

Jag upplever dock att många av oss lätt buntar ihop de två utan att fatta varför.

Våga vägra psyka känslorna.

Lillhjärnan har redan fullt upp som det är.

 

Kanske pausar vi bara för en slatt vatten när benen är oförmögna att springa längre.

Det finns så många trådar att dra i.

Världen är en trasmatta av tyg från förr.

Dekorerad med trådar från silkesmaskarna down south.

Som för att pynta en lite för använd prydnadssak.

Köpa ny hatt till de gamla damaskerna.

Eller sminka bort en gammal dams välförtjänta rynkor.

Alla skavanker finns där av en anledning.

Varje rynka och ärr har kommit till av en anledning.

Ärrbildnad är tecken på överlevnad.

Framtid.

Livslängtan.

Det är sorgligt när ärr och rynkor inte tillåts synas och det sorgliga ligger i någon slags trött ide om att den perfekta fasaden är nyckeln till ett lyckat liv.

Snedsteg och misstag är likställt med skam.

Och allt som indikerar felsteg bör maskeras.

Men snedsteg och misstag blir inte till till utan att vi skapar dom.

Ettikerar dom och bestämmer ett hörn för rätt och ett för fel.

Jag är trött på värderingar.

Jag är trött på ideer om skam

Jag är trött på snabba lösningar och lock och pock.

Och framför allt är jag är trött på missförstånd.

Ge mig lite välbeprövad ärlighet.

Och kom ihåg att misstag finns till för att vi ska göra dom för att sedan lära av dom.

Gör om och gör annorlunda.

Men förneka inte processen som leder upp till det nya görandet.

Och glöm aldrig bort att alla ärr, såväl fysiska, psykiska som illusionära, ingår i fenomenet Du.

 

 

Vad händer med alla minuter, sekunder och timmar som vi förbrukar.

Fem år senare sitter jag och går igenom allt som har hänt.

Tänker hur läckert det är med hur snabbt en glömmer.

Hur Obehaglig skönt det är att smyga tillbaka och slicka på tidens tand.

Hur ledsamt det är med vänner som sållas bort.

Men hur underbart det är att komma ihåg tiden som delades.

Det går inte att behålla alla.

Det går inte att uppskatta allt.

Och gränsen mellan skratt och gråt är hårfin.

Skrattgråten är inte dum.

Livet är grand,

och satfläsk vad jag med skräckförtjusning ser fram emot att gå igenom en livstid av år.

Jag kvävs lite av alla känslor som växer inom mig.

Läggs på hög som tetrix bitarna som var så viktiga när en var liten.

Ingen bit verkar matcha den andra så det blir inga sprängningar i grunden där ny mark frigörs.

Jag känner mig som en återvinningsstation av känslor.

Mina, andras, ingas.

En lite för tight krage om halsen. Det går att andas, men vissa andetag gör nästan ont.

Det känns som om det stora isberget har tinat. och under vikten av isfettot har en skattkammare av känslor hukat under i tusen och tio år. Nu är berget borta och nu har de blottats.

Känsloanorektikern har börjat smaska både till höger och vänster.

Jag dör stora känslodöden av somlig musik.

Jag brinner av på människor och ting utan att de har gjort sig förtjänt av det.

Jag lämnar saker halvgjorda i ren protest för att sitta rastlös och stampa takten.

eller ge mig ut på en promenad för att lätta på frustrationen.

Det är som om jag lämnar kaksmulor efter mig för att någon ska plocka upp en och tänka: hitåt ska vi. vi har någon att hitta.

men utan att fatta att kaksmulorna ligger där för att jag ska hitta tillbaka.

Dom är inte till för någon annan.

Jag ska kunna hitta spårstigen.

Om jag så vill.

Någon gång i framtiden, när jag inte längre vill vara en hopplös känsloskatt.

Dumt att välja kaksmulor då kanske.

Eller så är det just det som är det geniala i det hela.

 

 

Jag tror inte att livet är designat för att levas lugnt.

Snarare tror jag att livskraften är som ett dånande vatten, en älv som rör sig framåt oavsett vilka hinder den stöter på.

Ibland smalnar den av och ibland breddas den.

Stenar och stockar, människor och dammar kommer i dess väg, men hur det än är så strävar den framåt.

De lugnare faserna av vattenpassagen är helt enkelt kraftansamlingar inför nästa stora pulserande frammarch.

Lugnet efter stormen.

Alla behöver vi andas in för att fortsätta.

Kanske behöver vi också perioder där kroppen, sinnena och de inre organen får varva ner.

Där anspänningar släpper på sig och axlarna ta sig ner mot lugnare breddgrader.

Men jag tror inte att det är mer än så.

Andningspauser.

Jag tror inte på att göra det till en heltidssyssla.

Det lugna livet.

Vad det nu än är.

 

 

 

Vi är alla besökare på livets kaotiska tivoli.

Denna halvgalna, atrificiella skådeplats där brända mandlar blandas med kanderade äpplen,

och där människor kastar sig ut i svindlande, banbrytande trippar varvat med pariserhjulets stadiga rundgång.

Känslorna är mättade. En klumpig soppa av glädje, sorg, hysteri, rädsla och övermod.

Livet är en balansgång mellan eufori och deppbegravning.

Och balans är svårt.

När vi inte lyckas balansera, utan tippar åt den ena eller andra extremen, blir vi lätt frustrerade.

Somliga av oss biter ihop, sliter i kragen och snörper skärpet ett snäpp tightare.

Tar oss ur obalansen och påtar på med ett leende på läpparna.

Kanske är det lite stelt, kanske känns det lite inövat. Men ett leende är det likförbannat.

Andra av oss tappar greppet. Gör sig till offer för omständigheterna och väntar ut stormen, bidar sin tid och hoppas på att det blir skönt sen;att någinting eller någon utomstående ska rycka in och fånga upp dom med hjälphåven.

Det ena sättet är inte bättre än det andra.

Men våra olikheter blottas när situationer tvingas oss att välja strategi.
Om det är någonting som livet har lärt mig så är det att vi aldrig är starkare än våran svagaste punkt.

Vissa situationer kräver andra slags strategier än de vi kanske är vana vid.

Det finns sällan en one-hit-wonder lösning på livets utmaningar.

Men jag tror att vi ofta, på ren automatik, undervärderar våran egen storhet.

Överskattar utmaningarna och problematiken som vi möter.

Dukar under och slickar såren i förebyggande syfte. Innan dolkstöten de facto har slamsat sönder hudlagret och blottat köttet.

Vi får aldrig större börda än vi klarar av.

Det gäller bara att fundera ut hur vi bäst ska bära oket.

 

Det är lite skamligt att inte hålla uppe fasaden i tid och otid.

Den där färgglada, duktigt impregnerade och läckert polerade fasaden.

Vad är det egentligen som är så skamligt med att bli påkommen med att göra annat än vad som förväntas av en?

Och vem lägger förväntningsribban, jag eller dom?

Allt det som tjyv-görs eller hasslas med i smyg.

Är det skämmighet som gör att vi döljer vissa karaktärsdrag så länge det bara går?

Håll käften och rök!