Liberté, égalité, solidarité

Min absoluta o-favoritkänsla är besvikelse. Känslan av grusade förhoppningar och nederlag, och den solkiga eftersmaken den bär med sig.

Insikten om att ens förväntningar varit ur balans, och fingertoppskänslan varit som bortblåst.

Behovet av förväntningar är olika hos oss alla, och vikten av förväntningar varierar från hjärta till hjärta. Just för detta pickpick hjärta är förväntningar A och O. Jag behöver få föreställa mig smaken av livet, ögonblicken, tillfällena innan de inträffat. Jag vill undra, tänka över, hoppas. Ju mer och ju högre förväntningar, desto större risk för besvikelse. Men det är en rimlig kostnad i mina ögon. Livet utan insats har aldrig infallit för mig. Och de icke-existerande gudarna ska veta att jag fallit handlöst fler gånger än räknestickorna räcker till. Men jag har också flugit högre och längre än om jag hade haft fötterna på marken i större utsträckning. 

Varje förväntan är en ny resa i sig, och den slutgiltiga destinationen är aldrig viktigare än resan i sig. Inte för mig.

Men besvikelse är besvärligt. Ohärligt och förfärligt. När hjärtat blir sådär oroligt och mörkt känns det som ett bättre alternativ att lägga ner förväntningarna. Skifta ett par pinnar eller mil neråt på skalan. Önska annorlunda och längta efter känslokyla. Känslovila. Knyta ihop känslopåsen och trycka in den i skåpets innersta hörn. Under allt skrot som redan lagts på hög i väntan på att lugnet åter igen ska lägga sig och balansen återupprättats. 

Vårstädningen nalkas, och vinterns dystra strimmor ska fejas bort för det 29de året i rad. Vårens små rotsäckar törstar efter näring, och förhoppningsvis håller bänken för ännu ett års tyngd. Den klassiska vårglädjen skiner dock med sin frånvaro, och orosrastlösheten är påtagligare än väntat. 

Någon sa en gång att upplevelser vi aldrig haft gör att vi inte kan sakna dem. Jag misstänker starkt att denne någon var gravt förvirrad. Det kanske inte stämmer för alla, men samtliga fiber i min kropp längtar efter allt det jag aldrig sett, gjort och känt. Inte för att jag lever lurad, i tron om att jag kommer att uppskatta allt det där o-gjorda, o-sedda, o-tänkta, o-kända utan för att jag är girig efter vetskap. Vill ha merprat, kärlekshat, vindens fart och all feeling i världen. 

Jag har ännu inte knäckt koden, varför pandoras förbannade kletask fortfarande hålls låst bakom pansarvägg, och jag oroar mig över ifall jag någonsin kommer att göra det. Livsplanens sura besvikelse blir ibland övermäktig, men till sist och syvene handlar det om att se sin egen roll i dramat. Komma ihåg att vi alltid har valmöjligheter, och att ingen kommit någon vart genom att förvänta sig att andra ska lösa upp ens knutar och knotor.

Samt att när väggarna rasar in så kan det vara dags att röra på sig. Låta kappan flaxa i vårvinden och öppna upp insidan för nya intryck och nya faser.

Den här våren hoppas jag att jag ska kunna göra det, och inte skrämmas av förändring och komplexa ekvationer. Det brukar bli bra till slut, och allt är faktiskt mer väl än vad första anblicken skvallrar om.

Att våga sluta bortförklara och rättfärdiga, att sätta punkt när punkt skall sättas har inte varit problematiskt tidigare, och inga besvikelser i världen får ändra det i mig. Dags att kavla upp ärmarna, våga maxa förhoppningarna och känna tilltro till att den enes punkt och epilog är den andres prolog. 

Hej framtid!