Liberté, égalité, solidarité

I Sverige präglas den mediala arenan av schlagerfestivalen och kronprinsessans kommande bröllop.
I Indonesien utövas spöstraff på män och kvinnor som är tillsammans i samma rum utan övervakning.
DN söndag har helsidesreportage om hur män och kvinnor kan lära sig att flörta bättre.
Indonesiska män och kvinnor som kramas eller sitter för nära varandra utan att ha ingått äktenskap riskerar straff.
Svenska veckotidningar guidar dig till hur du träffar rätt partner och hur du klär dig för att attrahera denna.
Shariapolisen stoppar kvinnor i för tighta kläder och uppmanar dem att byta till mer lössittande plagg för att inte riskera att väcka männens lust.
I Sverige kallas man svin om man bedrar sin respektive.
I den Indonesiska provinsen ache har parlamentet accepterat dödsstraff genom stening för äktenskapsbrott. Bifaller guvernören så blir dödsstaffet lag.

Sverige tar en bronsmedalj i OS och hela världen vet om det.
Kampen för kvinnors rättigheter och jämlikhet mellan könen har hundraårsjubiléum och världen står tyst.

Ibland behöver man påminnas om världens orättvisa och skevhet.
Ibland behöver man inse vilken fullpott vi i väst har erhållit i livets hasardspel.
Ibland behöver vi inse att vi kan dricka rent vatten hur mycket vi vill, när vi vill, varsifrån vi vill.
Ibland behöver vi bli medvetna om den skottlossning vi slipper höra, bomberna vi slipper se döda.
Vi borde hjälpa varandra att påminna oss själva om att känna tacksamhet över att vi lever det liv vi lever. Tacksamhet är varken skuld eller skamsenhet. Tacksamhet är att  inse vilket helvete vi slipper genom att inte leva i krig och generera det genom engagemang för att bistå dem som inte har det som vi.

Ibland vill jag bli bäst på munspel, eller gitarr eller piano.
Ibland vill jag bli snabbare som vinden, eller den mesta hejaren på att stå på tå.
Ibland vill jag kunna dansa bättre än norrskenet.
Ibland önskar jag att jag kunde hålla tal så att samtliga åhörare håller andan tills de svimmar för att de inte vill missa ett enda ord som jag säger. Ibland  vill jag bli historiefanatiker eller helt insnöad på ett ämne tills jag kan det som rinnande vatten.
Andra gånger vill jag kunna sjunga magiska arior, sy de finaste sakerna, måla mina känslor så att andra förstår.

kanske är det just ens skiftande vilja som i grund och botten är livsmotivationen.
Att från dag till dag, ibland vecka till vecka eller så sällan som årtionde till årtionde hitta någonting nytt som sporrar en, någonting jaget strävar efter att uppnå.

Idag har jag för ovanlighetens skull velat vara bäst på någonting som faktiskt är möjligt att uppnå.
Idag har jag velat vara bäst på att vara mig själv.

Det är återigen torsdag kväll och jag tömmer hjärnan efter en späckad dag.
I skolan är det häktiskt, frustrerande och inte alls särskilt stimulerande för tillfället. På lunchrasterna är det fruktansvärt roligt och extremt stimulerande. Fritiden likaså, för det mesta.
Veckorna rinner förbi och helgerna försvinner som små saliga synder, fort går det. Jävligt fort.

Matlaget köttrosens andra omgång har kommit och gått. Undertecknad stod i förkläde och hätta denna afton och utan förvåning kan jag konstatera att det gick som en dans på rosor. Köttrosor.
Att plugga i Umeå har satt som mest spår i mig, inte i form av allmänbildningen och förkovringens aldrig falnande eld utan i form av de fantastiska kvinnorna jag har lärt känna. Att så många medvetna, underhållande, knivskarpa, kloka kvinnor kunde finnas på en och samma plats anade jag knappast när jag, genomsyrad av skepticism, skrev in mig på campus i höstas.
Överallt; i min amnestygrupp, i röda korset gruppen, på kvinnojouren, i matlaget, möter jag engagerade, härliga kvinnor somdet är så kul att jobba med, kul att dela engagemang med. Kvinnor, kvinnor, kvinnor. Det är vad jag kommer att förknippa universitetstiden i umeå med.

Om ett par veckor lämnar jag mitt nuvarande boende, mitt hjärtas lilla samkvämsrum, för "fenomenal kosmisk kraft. på en pytteliten bostadsyta". Jag komprimerar mitt boende, minimerar mina utgifter och satsar hela min själ på det kollektiva. Det spritter i mig vid tanken på att pissa på ensamlivet i centrum till fördel för flersamlivet i periferin. Samtligit känner jag en liten sorg över att lämna 82an tre trapp upp långt inuti mitt bortskämda kvinnohjärta.
Ännu en era är slut, och som sig bör avslutas den bland flyttkartonger

Nu är det hög tid att på nytt fly in i ekonomins värld;
Einstein hade rätt - "Det som är svårast i världen att förstå är inkomstskatten"

Är ett sjukt barn i väst mer värt än ett sjukt barn i tredje världen?
Officiellt nej, i verkligheten ja.
Ett cancersjukt barn som ser ut som oss; pratar samma språk, delar samma vardag, värdesätter samma saker, lever liv som liknar de vi lever är lättare att relatera till än ett barn från en annan vrå i världens stora vardagsrum.
Bara det är sorgligt. Om än inte oförståeligt.

För mig är cancer svårt att relatera till över huvudtaget, vem som än har det. Trots att min egna älskade lilla eino hade cancer mest överallt under större delen av den del av hans liv som jag fick dela,är inte cancer någonting som jag vet av. Någonting ofattbart som parasiterar och växer sig starkare ur en allt svagare kropp. Suger ut allt fint liv och ork tills bara den trötta själen finns kvar.
Cancer är verkligen en fruktansvärd uppfinning. Kanske en av de värsta. Ojämförbar med andra idiotiska påfund som krig, svält, naturkatastrofer och AIDS utan att förminska något av dessa. Alla onda, sorgliga ting är för mig omöjliga att imbördes jämföra. Oändligt stora och ofattbart sorgfyllda.
Men cancer som drabbar ett barn som fått smaka på livet och hunnit vänja sig med att leva med allt vad det innebär känns så orättvist. Så hopplöst. Och som medmänniska står man helt okapabel att ingripa, göra bättre. Och inte heller finns där någon att skylla skulden på. Maktlöshet och okapacitet till att klandra någon, något gör sorgen större, intensivare, hopplösare. Eller kanske är det bara jag som är sån. Jag vill nog gärna kunna klandra, skylla. Åtminstone i mina sämre stunder.

Barn som sjuknar in ger perspektiv på saker och ting. Ger mig perspektiv på mina futtiga problem som i min lilla bubbla ter sig svåra att handskas med och gör min vardag en smula jobbigare. Mina världsliga problem som är mina, tack vare sidensoffan jag föddes i. Eller brevid. Eller under.
Problem som kan lösas genom ett klick, ett telefonsamtal eller en hundralapp (eller två).
Mot trötthet finns kaffe, koffeintabletter (eller bättre sömnvanor). Mot flyttstress finns flyttkartonger och snälla vänner. Mot svidande händer finns salvor och mammor som vet vad som hjälper.
Mot cancer finns det dock mycket få lösningar. De lösningar som finns hjälper ibland. Ibland inte.
Och mot maktlöshet har jag ännu inte stött på någon fin huskur.

Livet är fantastiskt och det är bra att bli påmind om det då och då.
För bisart nog händer det nog mer ofta än sällan att vi glömmer bort det av bara farten.


Bra gung

Tisdagkväll i februari. Björkarnas stad.
Världen såsom jag känner den är översnöad, så mycket är säkert