Liberté, égalité, solidarité

Idag besökte jag ett av skånes främsta xenofobiska nästen.

Jag körde dit min 16 åriga kille för att han skulle göra det han älskar mest av allt, förutom sin bror.

Spela fotboll.

Fotboll som är den äldsta av de raka sporter.

Fotboll som är integrerande, förmerande och inspirerande.

När det görs bra.

På läktaren satt det en stor skock lokala supportrar. Vi andra var tre.

Två män, och så jag.

Ett par av de lokala supportrarna kallade min killes lag för blatte IF. Blattebollar. Svartmust. Lakritsfiskar.

Ingen höjde ett bryn. Ingen ens rynkade en panna. Höjde en röst.

Hela min existens frös till is.

Jag förstår rädsla. Jag kan ha empati för vi och dom mentalitet. Jag kan se att delar av ett samhälle utan referenspunkter till avvikelser sätter sig i försvarsställning.

Det betyder inte att jag accepterar det. 

Och aldrig när det handlar om vuxna mot barn.

Sa ifrån med röst. Skrek i hjärta.

Fick mothugg och kränkta rösters smutskastning tillbaka. 

Lyckligtvis märkte ingen av killarna vad som hände på läktaren.

Däremot är jag övertygad om att samtliga av boysen kände av den generella inställningen till deras närvaro.

Märkta. 

Och än en gång djupt besviken över människors oförmåga till mod.

Oförmåga till analys.

Förmåga till att höja sig själva på bekostnad av andra.

Vi förlorade matchen på fler sätt än antal mål.