Om det lilla och det allra största
Saltvattenhud även detta år.
Kanske har det aldrig varit mer nödvändigt att utnyttja den ljusare tiden av året i dessa dagar av totalt mörker och bistra sanningar.
Kanske har sommaren aldrig varit mer efterlängtad, efter en bissarr vinter och en vårvinter i töcken.
Kanske kan sommarens lättja, bryggbärs och levermarinerande locka fram det fina och goda i de medmänniskor som valt en annan sträcka. Kortsträckan. Genvägen till någonting som de tror stavas lycka och välfärd. Dyslektiker hela bunten, misstänker jag. Lycka, enligt mig, stavas medmänsklighet, gemenskap och utveckling. Av varandra lär vi oss att växa och att utvecklas. Utan varandra står vi i stiltje.
Exklusivitet är en sjukdom som sprids som elden under torrperiod. Den eskalerar, havrerar och dödar.
Vem vill ha blod på sina händer?
Händer är till för att arbeta, stryka på rygg och high-fivea. Pilla i hår, hålla i annan hand och klappa i takt med musik.
Händer bör inte missbrukas. Händer ska inte vara täckta i någon annans blod. Varken medmänniskas eller meddjurs. Det är sedan gammalt.
Någon vis person sa en gång att en aldrig bör titta tillbaka på dagar som flytt.
Jag tror däremot att vi ibland behöver blicka tillbaka på historien för att komma ihåg när vi gick snett. När vi felade, och använde oss av våld, religion och andra dumheter för att förtrycka och liv knycka.
Historien är dock subjektiv, vilket vi alla är. Historien är även exkluderande, vilket vi alla inte får bli.
Vi blev utrustade med lillhjärna och pickpickhjärta för att kunna se på historien ur andra perspektiv än de skrivna och tryckta. En mall är en mall, men att våga rita utanför linjerna är en egenskap som efterfrågas överallt i samhället idag. CV'n utformade av såväl pöbel som bracka raljerar om att kunna tänka utanför ramarna; att inte låta lådan bli för snäv; inte låta väggarna krypa för tätt intill. Märkligt hur CV'n och livet i sig självt allt för ofta glappar. Liksom i samhället verkar klyftorna öka mellan vilka vi uttrycker oss för att vara, och vilka vi faktiskt är.
När hjärna och hjärta kommer allt för långt ifrån varandra så har vi skapat oss enorma problem.
Problem som tar sig uttryck i bortglömd solidaritet, medmänsklighet och eskalerande subjektivitet.
När det blev billigare att ta en människas liv än att ta ett lån kände jag för första gången sorg över att vara människa.
När det blev prioriterat att skicka barn direkt till avrättning istället för att stärka välfärd i ett land som en gång vilade på begreppen solidaritet och folkhem, kände jag blodsmak i munnen och ett mörker i mitt hjärta.
Vi har få plikter som människor under den lilla tid vi har att förvalta på jorden. Ett ansvar för våra medmänniskors välbefinnande och rätt till ett tryggt liv är en av dem.
Jag tror väldigt lite på måsten. Men det här, det måste vi tamejfan styra upp.
Som Palme skrev 68:
"Fördomen har alltid sin rot i vardagslivet. Den gror på arbetsplatsen och i grannkvarteret. Den är ett utlopp för egna misslyckanden och besvikelser. Den är framför allt ett uttryck för okunnighet och rädsla. Okunnighet om andra människors särart, rädsla för att förlora en position, ett socialt privilegium, en förhandsrätt. En människas hudfärg, ras, språk och födelseort har ju ingenting med mänskliga kvaliteter att göra. Att gradera människor med sådan måttstock står i bjärt kontrast till principen om människors lika värde."
Jag hoppas att vi låterom oss att lära av varandra. Och att vi går vidare mot ljusare dagar.
Palme var lite före 'hen' tiden, men jag väljer att se mellan fingrarna för den här gången.
Kommentarer
Trackback
