Om orosmage och förändring god
Älskade lilla liv. Arma, sköra, prunkande liv. Jag väljer dig, om och om igen.
Jag hade aldrig bytt bort och ut dig om så en miljon kameler var på spel.
Älskade lilla sammanhang. Utmanande, trygga, omväxlande, underbara sammanhang.
Vad du har gett mig fina stunder i detta hörn av landet. Om än du har blivit kantstött, tilltussat och slitet i fogarna av tidens tand och hjärtats nycker så har du hållt mig om ryggen. Tillåtit mig att gråta i förtvivlan, skratta högre än måsarna, älska, ombestämma, flyta, växa mig starkare.
Nu ska jag låta dig vila. Och hoppas att tiden kommer att stå still och vänta på att jag återvänder.
Tillåta innehållet att prunka, växa och utvecklas, men gärna låta somliga saker vara som de är, just precis nu.
Hjärtat är oroligt, och fingrarna darrar. Ändå har jag tilltro. Jag vågar tro på att jag tar välgrundade val som kommer att leda mig till nya marker. Nya hjärnor, händer och bultande hjärtan.
Nya vänskaper, nya tankeutväxlingar, utbyten och lärdomar.
Vilda stigar och frodande dalar.
Men ack vad jag kommer att sakna dig. Längta efter dig och ångra att jag valde att gå ifrån dig. Tusen gånger om.
Men förevigt kommer jag att vara tacksam för att du format mig till den personen som jag är idag.
Älskade lilla liv. Ständigt ska du förändras och ruska om mig. Peta på mig när jag som minst anar det. Skälla på mig när jag gjort någonting dumt. Påheja mig när jag går i motvind. Utmana mig när jag går i medvind. Aldrig låta mig bli för bekväm.
Jag behöver det. Stagnation är inte min grej.
Kommentarer
Postat av: Hanna
Så många ord du får oss att vilja hänga upp och låta ta plats på våra vokabulärställningar (bl.a. "ombestämma", "tristdagar" o.s.v.).
Att hoppas att tiden kommer att stå still och vänta på att du återvänder. Den gör det tiden, står helt still utan dig, utan dig ingen tid. Tiden. Behöver påtår som kaffemunnen. Något att finnas för. Tiden din lilla jävel. För snabb. För långsam. För så lite respekt den visar oss ibland. Och framförallt vi den.
Postat av: Hanna
Vi kan inte prata om tiden utan att förvirras (av den, oss). Utan att säga motsägelsefulla saker. Vilken makt den har. Och framförallt vi över den.
Trackback
