Liberté, égalité, solidarité

Jag har skadat mig själv i många år. 

Fler år än fingrarna kan räkna till, även om jag adderar mina tår.

Sorgligt, men idag ej skamligt. Skamfullt. Råfult. 

Jag har slickat i mig all min självkritik för länge. 

Nu försöker jag sippa på tidens förlåtande coctail.

Ej halsa. 

Ej shotta.

 

Jag fick tillbaka min mens för 4 år sedan. Regelbundet, osande djuprött blod. 

Rinner ur mig fastän jag aldrig velat, aldrig bett om det.

Generellt sätt så är den mängden blod som forsar ur en männsj farligt.

Alarm alarm. 

Men i detta fall det mest naturliga som finns. 

Att få tillbaka detta djupröda flöde var ett tecken på att kroppen min har läkt. 

Kropp och psyke håll ju sams för det mesta. Men ej alltid så.

Ibland manipulerar vi det ena eller det andra, men fattar vi egentligen vad det är vi jonglerar med?

Vi dricker samhällets bedömningar och värderingar som om det vore ambrosiak. 

Men samhället är aldrig den enda katalysatorn.

 

Jag försöker skala av, för att sedan skala på, för att sedan snöra skiten åt helvete.

Ockupera mitt sinne med allt jag kan.

Bedöva mitt sinne allt jag kan.

Låssas att jag inte hör hur mitt hjärta slår utan rytm.

Ignoera att kroppen är skör och att livet är skörare.

En jävla nybörjare.

 

Men jag tror inte att allt alltid är så lätt att hantera.

Alla förändras, och samhället måste förändras i takt med detta.

Pulsen i kroppen brukar säga åt oss vad fan som händer. Men när smältvattnet tar över gatorna så tar pulsen över i hundraförtiknyck och livet blir förändrat för alltid.

Jag tror inte att vi alltid kan hitta allt i någon, men jag tror att vi kan kombinera. 

Däremot så blir det klurigt när en fuckar upp någonstans och allting är på väg att kollapsa. 

Eller när ens trasighet får folk att backa. 

Back back give you fifty feet.

Med glädje.

Men även med sorg. 

 

Vi har alla våra påsar av skit i ryggen. 

Ingen av oss är bättre än den andre. 

Om vi inte kan hantera den andres skit, dock, då har vi fler mil att kapa innan vi kan kalla oss medmänskliga. 

Att döma någon är det värsta som vi kan göra mot någon.

På samma sätt som att tid är det viktigaste vi kan ge till barn.

Vi är alla barn. På det ena eller det andra sättet.

Det dömande är krutet som laddas i geväret och sedan är någon död. 

Vi får lägga av med det. 

Men mycket annat är upphov till krutet. 

Jag tror dock att dömandet är det centrala. 

Dömande och rädsla går hand i hand. 

Vilken jävla näve. 

Väljer helst en annan. 

Upplyst är ett finare ord för påtänd. Avbränd. Konsekvensrädd.

Kom igen.