Liberté, égalité, solidarité

Ett liv så späckat med planer att inget utrymme lämnas åt infall och utfall är ett tryggt liv.

Ett skyggt liv. 

Det där livet som sällan misslyckas, men som sällan utvecklas och lär nytt. 

Misstag sker och måste ske för att syntesen ska kunna blomstra. 

Och för att vi ska kunna syna våra sprickor och skavanker. 

Få möjlighet att göra om och förhoppningsvis göra rätt. 

Trygghet är basen till mycket som heter lycka och välbefinnande, men motsatsen bygger magkänsla och gör att vi får feeling. 

Återkommer gång på gång till den där förbannade balansen, och är rätt övertygad om att det är en av meningarna till mitt liv. Finna balansen och försöka att int tappa den i backen och krasa den i tiotusentals bitar. Igen. 

Balans kan vara i sekunder, minuter, dagar, livstider. Men det är en slippery little sucker, som gärna ålar och krålar för att komma loss. 

Varför sträva mot någonting som är så motvilligt till att fångas? 

Varför förändra en grund som faktiskt int är så förbannat dåligt lagd. Sprucken och kantstött, spår av hacka och spett, men ändå på något sätt perfekt i sin egen operfektion?

För att jag kan? 

För att jag vill? 

För att jag har ett behov som aldrig stillas.

Att bära runt på ett hjärta som är som en tickande bomb är ingen dans på rosor. 

Att ständigt ställa sig frågan 'tror du att livet är en lek eller, dumfan'?, att aldrig nöja sig och att ständigt behöva plåstra om en skadeskjuten lekamen är utmattande. Tärande och rätt besvärande. 

När allting klickar, dock, hjärta, hjärna och lem, och när livspusslet int känns lika omöjligt. Då stillas behovet och axlarna förflyttas till sydligare breddgrader. Andningen blir lugn, även fastän pulsen skenar. 

Ögonen klarnar, och orden sätts på lilltanken och saker och ting känns verkliga. 

Då vågar jag lita på att saker och ting faktiskt blir bra. 

Då återfår jag tilltron till livet. Då vågar jag hoppas på att vi ska sluta fred med världen och sluta göra varandra så illa som vi faktiskt gör. 

Balansen för mig betyder att jag får känna igen utan att överkänna. Överbränna. Som att komma hem.