Liberté, égalité, solidarité

Såg tranorna lämna imorse. 

Det hördes över hela bygden; Inte ens stadsbruset kan dölja en sorti av det slaget. 

För varje gång jag får se året åldras blir vemodet jag bär på plötsligt ett med luften. 

Det har inte ens vett att komma smygande. Plötsligt en dag är det bara där och livet slår om till moll.

Allt vackert hösten förmedlar dör samtidigt som någonting annat dör inom mig. 

Ljuset släcks och plötsligt är allt över. Slut. Till ända. 

Ensamheten river i lunga och bröst, och hopplösheten inför livets ofrånkomliga frammarch gör mig panikig inombords.

Jag vill skrika på havet och låta vinden blåsa bort all ångest inför framtid och nutid. 

Jag vill springa ikapp tidens vilda fågel och hejda den, göra allt ogjort och börja om.

Jag vill sluta utvecklas och istället avvecklas; dimpa ner i en tidskapsel och gräva ner solbrända fötter i sanden på stranden, där ingen dör och allt alltid får leva.

Jag vill tysta mitt medvetande, aldrig mer behöva ta ett beslut och stå för det.

Jag vill aldrig ha sårat eller blivit sårad. Jag vill få hoppas på framtiden igen. Jag vill känna glädje varje sekund mina ögonlock är öppna. 
Jag vill inte ångra, jag vill inte sakna, jag vill sluta vara låssasvuxen.

Jag vill sluta rädslas inför att förlora, jag vill inte känna begär, men jag vill uppfyllas av en djup tilltro till att saker och ting blir bättre. Att vi gör saker och ting bättre. 

Tvivlet, saknaden, sorgen och rädslan äter upp mig inifrån, Tack tranjävlar för att ni påminde mig om allt känslokaos som nu kommer att pågå ett bra tag framöver. 

Men det är ju inte erat fel. 

Vemodet har vuxit med åren, och dess intensitet gör mig darrhänt och knäsvag. 

De tusen verktyg jag plockat på mig och skapat genom åren ligger i en hög utan en plan för hur de ska brukas. 

Jag känner som om jag kapitulerat och förminskat mig själv till en passiv, oförmögen och rädd liten skit. 

Ångest ångest är min arvedel.

Vilket jävla skitarv, sen.