Liberté, égalité, solidarité

Höstkaskad, färgparad och krispighet varje dag.

Hösten är här. 

Hösten har för mig alltid representerat omstart; att få ombestämma sig, påheja nya val (i kombination med gamla) nya kval och nya tankar.

Sommaren tenderar att fyllas med en nära nog fullkomlig lyckokänsla med få ångestmoment. Kanske tänker vi int efter före osv? Det är lite vad sommaren är till för. Lättja. Lust. Lövely. 

Vi behöver pausen i känsloruset som alltid limiteras av hjärnans realistiska härj. 

Ska, ska int? Bör, bör int? Kan, kan int? Vill, kan/bör/kan int?

Jag ser det som en fantastisk gåva att få ruska om och ev. börja om, omgiven av färgprakt och löv som glöder. Vem gnäll?

Jag har ändrat mycket på senaste. Jag trivs stundom med det, ibland föraktar jag skiten ur det. Saknar att drivas av ren livs-passion, men saknar ej hur det ibland (ofta) ledde till klurigheter. 

Passion. Person. Pension.

Int än, väl?

Att pensionera själen kan mycket väl vara det största brottet en gör mot mänskligheten. 

Straffpåföljd för det?

Däremot kan en få pensionera somliga delar av själen. Sånna delar som spelat ut sin roll. Delar som sattes på paus, för att sedan inte påbörjas på nytt; delar där det enda som finns kvar är uråldrade minnen. Ibland kan dessa minnen visserligen ge upphov till en smal liten lycka. En strimma guldkantad nostalgi. Det kan en stundom kosta på sig. Nostalgin blir dock allt som oftast ett hinder för framtida lycka och lugn i nutiden. 

Det är svårt att pensionera delar av sin själ. Jag har försökt ett par gånger, men det slutar ofta i akut upplivningsinsats och en oförmåga att släppa taget. 

Själen är int så stor ändå. Och den ska rymma mycket. 

Vid söndagens höststädning ska jag rensa i vråna. Tack till du som låg och skräpade, men nu ska du få flaxa vidare. Du behöver int längre min själsliga plats. Nu är det dags för mig att släppa taget.

Poff