Liberté, égalité, solidarité

Vid en viss punkt i livet inser vi nog alla att vi blir vad vi väljer. 

Kanske inser vi det i ett sent skede och känner oss hopplösa, bortslösade och ångestfyllda över allt vi valde fel, ovalde eller inte omvalde. 

Kanske inser vi det i ett tidigt skede och överväldigas om livets totala storhet, allvaret i varje sekund, varje val och varje kval. 

Kanske misströstar vi, omröstar vi, eller storbröstar vi; blir styrkta av vetskapen att vi har makten att styra våra liv, personas och ensamma båtar i en riktning. 

En hamn, en famn, ett öppet vatten. 

Känslor styr oss än hit än dit, hit och dit och jävla skit hit och dit!

Men utan känslor skulle vi vara mindre än noll.

Känslor förvirrar, plågar, sågar och förgyller. Allt. Hela tiden. 

Det är kanske det allra vackraste med att vara människa. 

Människor säger då och då att de hade önskat att de kunde berätta för sitt yngre jag om somliga saker.

Sånt som de har lärt sig på vägen. Sånt som de önskar att de hade vetat, insett, funtat på under tiden då de inte hade gjort det. 

Jag önskar inte att jag hade berättat ett skvatt för mitt yngre jag. 

Vad säger att jag hade kunnat ta in det? Förstå det? 

Jag tror att våra liv är olika resor av en anledning. 

Jag tror att vi är här för att lära av varandra, inse, växa, smärtas, svärtas.

Ingens resa är komplett. 

Ingens resa är fulländad. 

Vi blir vad vi väljer. Och hur ska vi kunna välja annorlunda om vi inte genomlever konsekvenserna och resultatet av våra val. 

Vi blir vad vi väljer. 
Vi blir våran ensamhet, samhörighet, storhet, småsinthet, överjävlaboomighet, ödmjukhet, känsloklet, medvetenhet. 

Finns det någonting unikare? Jag tror knappt det. 

Unikum äro vi alla. På grund av oss, men främst alla andra. 

Tack alla andra för att jag blev vad jag blev. Det må int vara så roligt eller kul hela jävla tiden. 

Men jag har valt.