Liberté, égalité, solidarité

Så var jag här. Knappt två veckor in i mitt nya liv.

En ny start, en ny-gammal miljö, mornar i kö, med ett hjärta som höll på att förtyna och dö, med en tankebana som gav själen spö. Om och om igen. 

Satan Stockholm vad jag har föraktat dig ihärdigt. Projicerat mitt självförakt på dig, med mina tillkortakommande som enda, om än livsviktiga, utgångspunkt. 

Satan vad du sög glädjen ur mig, pajade mitt hopp till människan, skar ner min tilltro tills benmärgen skvätte åt alla vädersträck. 

Men så kom morgonen då mitt inre hade accepterat det nya, och då ångesten släppte och lillögonen öppnades till en värld som inte var lika becksvart som den var när de stängdes för sömnens skonande tillstånd. Morgonen då hjärtat rotade sig en aning, mitt i allt detta ogreppbara. 

Hjärnan och hjärtat tar olika tid på sig. Hjärnans analytiska, råjävla verklighetsuppfattning inser fort att den är på annan ort. I annan lort och att kropp ska in genom annan port. 

Den liksom råhajar att det är dags att lära om, scanna ny omgivning och hitta hem. Vad som än händer ska den hitta hem. Och komma ihåg allt som inte får glömmas kl 06 på morgonen. Ena foten framför den andra, och strumpor på!

Hjärtat däremot. Arma pickpick-hjärta. Det hänger sig gärna kvar i det gamla, och vill int alls rota om. Iggar in i det sista att rotlösheten får en att tappa fotfästet. 

Hjärtat ba: Stick du. Jag kommer sen. 

Vem kan definiera 'sen' egentligen. Vi vet alla vad det betyder för oss. Men för alla andra?

Hjärtat vet. Det maskar, drar ut på tiden, Vägrar att ombestämma sig in i det sista.

Tills det motvilligt börjar grodda sig igen. Försiktigt.

 

Så är det du och jag igen då, Stockholm. Du och jag och miljonen andra obestämda. 

Alla dessa obestämda som på samma gång fascinerar mig som skrämmer torrskiten ur mig. 

Fascineras av att de har valt att leva sina korta liv i storstadens avgassvett, stressandning och jag-först mentalitet. 

I storstadens puls som skenar dygnet runt, i storstadens anonymitet som kan få en att dö drunkningsdöden om en int passar på sin själ, i storstadens brus som dövas av hörlurar som stänger omvärlden ute. 

Jag försökte få kontakt med en kvinna i lokaltraffiken i morse, då hon tappade nått viktigt. Det tog mig fem minuter innan hon uppmärksammade att en annan människa sökte kontakt. 

Det skrämmer mig hur oviktiga medmänniskor blir i storstadens bubbla. Hur inåtvända människor blir, liksom instängda i sina egna bubblor av podcasts och ljudböcker; musik och omusik, nyheter och allt annat som hörlurarna pulserar in i hjärnbalken. 

Ingen hör, ingen ser. Få stannar upp och analyserar omgivningens flöde. 

Tur det finns skog utanför. Och barn som gillar att skutta på stenar och springa ikapp på stigar. 

Även om jag insinktivt tänker på det värsta som kan hända: de ramlar, slår ut en tand eller två, spräcker skallben mot sten, skrubbar alla knän i världen på bergsgrunden, trillar ner för ett stup, så får det mig att rensa vardagens skräp från hornhinna och hjärtmuskel. 

Tänk om en kunde ta med skogen in i hjärtat. Och liksom ha den med sig överallt.

Blir det så om en äter kottar, tro?